DELA
© Nya Åland
Foto: Jonas Edsvik

Vem för barnens talan?

I Finland har barn som varit vittnen till våld i hemmet inte en enda gång betraktats som brottsoffer. En rättsexpert anser att barnen i Godby-fallet har blivit utsatta för psykisk misshandel. Men deras rättigheter behandlades inte i rätten. Vem ska stå upp för dem?
I domen om knivdådet i Godby som kom i förra veckan står det att ”gärningen har begåtts i kvinnans hem framför ögonen på två av hennes minderåriga barn”. Barnen har inte utretts som målsägande, utan har blivit hörda i egenskap av vittnen, står det också. Tingsrätten konstaterar att gärningen har förorsakat kvinnan stort fysiskt och psykiskt lidande, men barnens mående nämns inte alls.

Enligt Johanna Niemi, professor i processrätt, finns det utrymme i lagen för att barnen ska kunna anses som brottsoffer.

– Jag tycker att det är psykisk misshandel. Om det inte gäller i det här fallet, när gäller det då? säger hon i onsdagens Nyan.

Barnen som bevittnade knivdådet tilldelades en intressebevakare. En sådan har till uppgift att föra barnens talan och framföra yrkanden för deras del, som till exempel att ställa krav på ersättning. I det här fallet har inga sådana anspråk gjorts. Johanna Niemi förklarar att funktionen med intressebevakare är så pass ny att det kan vara oklart vilken roll denna ska ha.

I Godby-fallet är intressebevakaren en advokat, som enligt Johanna Niemi hade kunnat göra en brottsanmälan eller yrka på skadestånd, vilket inte gjorts. Det är alltså ingen som har stått upp i rätten och sett till att barnen fått sin sak prövad.

Men också tidigare än så hade deras ställning kunnat utredas. Redan i förundersökningen kunde polisen ha utrett om det funnits skäl att misstänka att de utsatts för psykisk misshandel. Då hade de blivit benämnda som brottsoffer i ett tidigare skede.

Enligt Godby-fallets förundersökningsledare Olof Lindqvist har man både inom den åländska polisen och med kollegor i Sverige och socialtjänsten länge diskuterat om inte även barn som bevittnar våld i hemmet, och alltså inte bara den som blir direkt utsatt, borde anses som brottsoffer.

I Finland är det inte normal rättspraxis att barn som bevittnar våld i hemmet blir betraktade som brottsoffer. Däremot finns det heller inte något rent lagligt som förhindrar att de blir det. Hade barnen betraktats som brottsoffer efter att ha bevittnat knivdådet mot sin mamma skulle Godby-fallet ha blivit det första i Finland där lagen tillämpas på det här sättet.

Svårigheten ligger i att det måste gå att bevisa att barnen har fått skador av att ha bevittnat brottet, förklarar Johanna Niemi. Men misshandel som inte syns på kroppen måste kunna bli taget på precis lika stort allvar som fysisk misshandel. Inte heller det faktum att den som har blivit utsatt är ett barn borde spela in.

Graden av svårighet att bevisa ett brott borde inte kunna vara en avgörande anledning till att låta bli att utreda det. Huruvida barn som bevittnar livshotande våld mot en förälder skadas psykiskt av händelsen borde inte ens behöva diskuteras.

– Rent förnuft säger att det rätt säkert ser ut som att de utsatts för psykisk misshandel, säger Johanna Niemi om barnen i Godby-fallet.

Så om inte polisen i sin förundersökning, och inte åklagaren i åtalet och inte heller intressebevakaren vid rättegången ställer sig på barnens sida och för deras talan, vem ska då göra det?