DELA
© Nya Åland

Vem bryr sig om val när alla tycker lika?

Politik utan folkligt deltagande är kanske möjlig, men kan den vara legitim? Just nu tycks det som om skillnaderna mellan partierna blivit så finstilta att folk slutat bry sig om vem som blir vald.
När nu eftervalskommentarerna börjar tona bort och vardagen så småningom återgår till sin normala lunk kan det vara värt att fundera på vad som egentligen förändrats efter en sådan politisk omvälvning som ett val ändå utgör.
Uppenbarligen inte mycket, enligt 43 procent av Ålands röstberättigade befolkning. Så många var det som inte orkade gå och rösta i söndags, som inte brydde sig om resultatet eller trodde att det gjorde någon skillnad vem som representerar Åland i riksdagen.
Också i riket har valdeltagandet gått ner. Detta faktum rynkar alla politiska kommentatorer pannan åt, men mer än så blir det sällan, eftersom det ändå är de faktiska förändringarna som är intressantare för oss som tycker att politik är det mest spännande som finns.
Så släpper vi frågan om valdeltagande till nästa val, när vi åter får rynka pannan bekymrat åt att så få bryr sig.

Men, är det faktiskt någon skillnad? Spelar det egentligen någon roll att det blev Elisabeth Nauclér och inte Roger Eriksson? Blir det en annan politik i riket med en rent borgerlig regering än det varit med en rödmyllregering?
Vänder man blickarna bakåt slås man i valdebatt efter valdebatt av bristen på riktiga brytningspunkter mellan höger- och vänsterblocken. Samstämmigheten är i det närmaste total om att välfärdsstaten är viktig, att vi ska ha ett starkt samhälle, att vård, skola och omsorg är centrala.
I de få förändringsfrågorna, i den åländska valkampanjen till exempel skattebehörighet och plattskatt, var den borgerliga sidan något mer benägen att utreda frågan är den socialdemokratiska gruppen. Det är finstilt och försiktigt så det förslår, och oerhört politiskt korrekt.

De borgerliga partierna har anammat välfärdsstaten som sitt eget skötebarn och utnämnt sig till arbetarpartier av olika slag, och de socialdemokratiska partierna värnar om småföretagarna och har stuvat revolt och kamp i bakersta garderoben. Inte konstigt alltså att väljarna inte ens fast de kisar med ögonen ser de skillnaderna.
Eftersom de politiska skiljelinjerna blivit så svåra att urskilja blir personlighet och förmåga att kommunicera allt viktigare egenskaper för en politiker, och partibeteckningen allt mindre intressant.
Där kan man säga att Elisabeth Nauclér träffade rätt genom sin obundenhet (icke att förväxla med Obunden samling, som faktiskt i allt väsentligt är ett klassiskt högerparti av det slag som Frisinnad samverkan inte längre är). Man kan också säga att det sätter press på politiker att i framtiden sälja sig själva snarare än en kollektiv ideologi.

En sådan utveckling kan vara både bra och dålig. Bra för att den sätter fokus på den personliga kompetensen och lämpligheten, dålig för att den underminerar basen för en stabil regering. En samling självständigt spretande individer regerar sämre än grupper av människor sammanbundna av ett gemensamt program och en gemensam ideologi, helt enkelt för att mer tid går åt till att reda ut åsiktsskillnader och hitta gemensamma lösningar mellan flera parter.

Ett är säkert. Högre valdeltagande blir det inte innan våra politiker börjar prata om idéer och alternativ snarare än de ytterst små fördelningspolitiska nyanser som skiljer väljarna åt. Det kan liksom vara hur det vill med det.

NINA FELLMAN

nina.fellman@nyan.ax