DELA
© Nya Åland

Vem blir tryggare av att kunna skydda sig med vapen?

En strukturell förutsättning för att någon ska skjuta sina skolkamrater är att tillgången till vapen är god. Är den inte det är sannolikheten mindre att det händer.
Hur skulle det åländska samhället må om en kille som är här och studerar plötsligt fick en knäpp och sköt 32 lusse-elever? Skulle man någonsin komma över det? Skulle man någonsin sluta vara rädd för vad som kan hända?
Antagligen inte.

De 32 elever och lärare som dog i skottdramat vid University of Virginia var lika lite beredda på att dö som vem som helst av oss som går till jobbet eller skolan en vanlig dag i april.
Visst är det ett mångfalt större samhälle och ett universitet som har fler studerande än Ålands befolkning, men ändå. Det är inte ett våldsamt ställe med dagliga incidenter, inte ett storstadsgetto eller ett problemområde. Inte en skola där man väntar sig att ens barn ska bli nermejade av en beväpnad svartsjuk galning som utan urskiljning skjuter ner folk.

Detta att människor plötsligt blir tokiga och gör hemska saker, det händer överallt och har alltid hänt. Däremot inte i en sådan skala, med så unga människor och med sådana förödande konsekvenser som den räcka skolmassakrer som drabbat USA under de senaste åren.
Om det finns en gemensam nämnare så är det naturligtvis tillgången på vapen. Om det bara är att gå in i en butik och köpa ett verktyg uttryckligen tillverkat för att döda är steget förstås kortare än om detsamma vapnet bara säljs med licens och efter prövning till specifika användningsändamål.
Det är enkel matematik.

Med vårt perspektiv på frågan är det obegripligt att vapenkontrollen inte skärpts och att frågan inte ens nu får en självklar lösning.
Det amerikanska samhället är så präglat av den individuella frihetstanken att man fortfarande orkar räkna de 32 döda i Virginia som offer för en mänsklig tragedi, inte ett strukturellt problem och en nödvändig följd av efterfrågan och överdriven tillgång.

När hemska saker händer är det alltid lättare att se dem som individuella och isolerade företeelser. Då är det lättare att utmäta ansvar och skuld, lättare att knyta ihop paketet och lägga det ifrån.
Ser man på strukturen, den samhälleliga helhet som ledde fram till dådet blir bilden plötsligt diffus. Visst, det var en människa, en individ som tryckte på avtryckaren. Men vapenhandlaren då? Och tillverkaren? Och lagstiftaren som fritt tillåter skjutvapen i skolor och på gatan. Och alla runt omkring som tycker att vapnen ska finnas där för att det är fel att begränsa andras frihet för helhetens skull.

Skulle vi applicera den amerikanska skjutvapenlobbyns logik på Åland så är vi här både ofria och otrygga, vi med våra licenser, våra låsta vapenskåp och vår avsaknad av ”personal protection” (=personligt beskydd).
Å andra sidan känns det ju inte alls så. Finns det någonting som skulle öka otryggheten i våra skolor så vore det blotta möjligheten, blotta misstanken att någon lättvindigt kan komma över ett skjutvapen och ta med det till skolan.

Vi är tillbaka i det franska klassiska dramat. Skymtar det en pistol i första akten, så kräver spelets logik att den används. Varför skulle den annars finnas där.
32 människor dog i Virginia, inte för att en pojke blev tokig, utan för att han hade två pistoler att använda i sin galenskap.

NINA FELLMAN

nina.fellman@nyan.ax