DELA
© Nya Åland

Vem är kyrkan till för?

Om det i bibeln står att kvinnorna skall tiga i församlingen, varför tycker vi då att det är fel? Om det sägs att homosexualitet är synd, kan det inte få vara det för dem som tror på bibeln?
Nya Ålands krönikör Katarina Gäddnäs-Karlsson skrev i går att det är nog nu. Trots att hon är gift med en präst och nästan är präst själv tycker hon det är bäst att hennes och kyrkans vägar skiljs. Hon skriver att homofoba kyrkotalibaner skrämmer skiten ur henne.
Någon kanske tar illa vid sig av ordvalet, men många vet exakt vad hon talar om.
Debattens vågor har gått höga på rikssidan med anledning av regnbågsfestivalens svårigheter att få tillgång till en kyrka eller ett kapell för att hålla en mässa. Man har visserligen inte sagt ett klart och tydligt nej, utan hänvisat till att kyrkoherden inte har haft rätt att ensam fatta beslut eller något i den stilen. Slutresultatet blev detsamma och man kan helt klart bli arg.
Lika lätt är det att bli arg över att en del manliga präster anser det vara under deras värdighet att förrätta gudstjänst tillsammans med kvinnliga kolleger. De hänvisar till bibeln och är därmed själva utan skuld, så det är fritt för dem att kasta sten medan ingen kan kasta på dem.
Man kan bli precis urförbannad.
Men varför?
De hör till våra mänskliga rättigheter att tänka och tro fritt. Om någon envisas med att vilja leva enligt de regler som gällde för 2.000 år sedan så kan vi svårligen säga nej. Inte så länge personen i fråga inte sätter igång och stenar äktenskapsförbryterskor eller korsfäster dem som avfaller från den rätta tron.

Men om man är med i en förening så har den föreningen sannolikt vissa regler som medlemmarna förväntas följa. Trädgårdsföreningen Mullvaden anser till exempel att man skall hålla sina trädgårdslotter någorlunda fria från ogräs. Det är en rimlig regel på ett kolonilottsområde.
Den som inte tycker om att rensa ogräs låter bli, men någon annanstans. Det är så det fungerar.
Det gäller Mullvaden, det gäller kommunen där vi bor, det självstyrda Åland, Finland, EU. Och det gäller kyrkan. Den som inte följer de gemensamt uppgjorda reglerna tillrättavisas. Det fungerar inte att hänvisa till något som har gällt tidigare.
Så tycker vi moderna, demokratiska människor. Även om vi inte alla hör till kyrkan så tycker vi att samma regler skall gälla där. Så varför är det inte så?

Det fanns en tid när kvinnor inte fick disponera eventuell egendom. Det måste finnas en manlig förmyndare. Det är inte alls länge sen, det var på 1900-talet.
Det fanns en tid när homosexualitet var brottsligt. Det ligger obehagligt nära i tiden.
Det är inte så längre. Det kommer heller knappast att bli så igen, inte inom överskådlig tid. Den ordning vi har i samhället i dag motsvarar sannolikt vad en majoritet av kyrkans medlemmar vill. Det är kyrkans ledare som har fatta beslut om hur det skall vara där. Är man inte nöjd med det så går man ur. Eller hur?
Fast tvärtom. De som går ur är de som inte vill ha den gamla, omänskliga inställningen till sina medmänniskor.
Det är litet hållningslöst. Inte av dem som går utan av dem som stannar. Eller tillåter andra att stanna. Man skall vara så tillåtande, så förlåtande, så tolerant mot intoleransen. Men vilken signal sänder det till dem som drabbas av intoleransen?
Vem är det man vill skydda mot vem?
Varför talar man inte om för de bokstavstrogna att de får tro vad de vill, men inte inom ramen för den kyrka som har beslutat att man inte följer 2.000 år gamla åsikter om vad människor är värda.

HARRIET TUOMINEN

harriet.tuominen@nyan.ax