DELA
© Nya Åland

Vatten, väder och klimat i småprat och världspolitik

Sommaren är extremt torr. I juli har det knappt regnat alls.
Grödor vissnar bort och vattenleveranserna är överbelastade.
I onsdags skickade både Ålands vatten och Tjenans vatten ut pressmeddelanden om att det gäller att inte slösa på vattnet. Bevattningen skall ske nattetid och helst skall man spara. Vattenresurserna är väl inte direkt hotade men uttaget är stort, vilket resulterar i tryckfall och överbelastade kolfilter. Torkan drabbar alla grödor. Husdjur lider.
Till all lycka gjorde den snörika vintern att grundvattnet ligger på tillfredsställande nivåer. Och med tanke på årets torka är det lätt att nicka gillande åt Ålands vattens planer på att bygga ut sin buffert. En ny cistern vid Långsjön skall vara klar i vår.
Väder och vind har alltid varit lämpliga ämnen för smalltalk, men nuförtiden är torra somrar också världspolitik.

Vattenbristen är nämligen ett globalt problem, på sina håll är den problemet med stort P. Det första halvåret 2010 var det varmaste som uppmätts hittills i världen och allt oftare omtalas sötvattnet som en källa för framtida krig. Redan i dag orsakar vattenbristen torka, missväxt, svält och död.
Här uppe i Norden är vi lyckligt lottade trots årets torka. På få andra områden finns livets viktigaste råvara i så rikliga mängder.

Givetvis är det omöjligt att tala om torkan, hettan och vattenbristen utan att nämna den globala uppvärmningen och de extrema väderfenomen som skall följa i dess fotspår. För några år sedan hamnade den globala uppvärmningen högst upp på den politiska agendan och där har den positionerat sig som en av globaliseringens nyckelfrågor. Forskarna räknar med en uppvärmning på upp till 4,5 grader under detta sekel.
Men att säga vad som kommer att ske, när och hur är ändå vanskligt. Klimatet är oerhört komplext och vår förmåga att behandla data och dra slutsatser om framtiden är begränsad. En enskild torr sommar behöver inte nödvändigtvis vara ett symptom, inte ens om man lägger till andra extrema väderfenomen från det senaste decenniet. Det kan hända att man ser just det man vill se – eller det man inte vill se.
Samtidigt är klimatskeptikerna på korståg och hävdar envist att det finns andra orsaker bakom uppvärmningen än människans utsläpp av växthusgaser – det kan vara allt från variationer i solaktiviteten till ett korrumperat forskarsamfund.

Ibland är klimatskeptikerna rätt löjliga och orimligt konspiratoriska, i synnerhet i sina slutsatser. Men en kritisk diskussion om vad som orsakar eller inte orsakar klimatförändringen behövs ändå. Och helt avfärdade förtjänar skeptikerna faktiskt inte att bli. FN:s klimatpanel IPCC säger ju själv att den globala uppvärmningen med 90 procents sannolikhet orsakats av människan. Det borde innebära att det finns 10 procents chans att klimatskeptikerna har rätt.
Det är också värt att minnas att det även finns klimathysteriker – i andra ändan av skalan. Lika ohederligt som det är att bortse från den enorma mängd forskning som på ett eller annat sätt stöder teorin om att människan förorsakar uppvärmningen, är det att måla fan på väggen och hävda att vi håller på att utrota allt liv. Det gör vi inte, och det kan vi knappast. Men om de värre scenarierna förverkligas innebär de onekligen tragedier, inte minst för mänskligheten själv.

Därför är det dumt att spela rysk roulett. Också om förhållandet var det omvända, att sannolikheten för att klimatskeptikerna har rätt vore 90 procent, borde vi sträva efter att minska vårt beroende av fossila bränslen.
Med önskan om ett trevligt och lagom regnigt veckoslut.

Fredrik Sonck

fredrik.sonck@nyan.ax