DELA

Västra Jansmyra är allas problem

Konflikten mellan allmännytta och privat ägande är urgammal. Den skär igenom alla tider, alla samhällsklasser, alla syften den gemensamma nyttan kan ha, från golfbanor, vindkraftverk och lyxboende till kulturarv, arkeologi och forntidshistoria.
Allmännyttan är alltid en begränsning för det privata ägandet. Ett otydligt kollektiv, inte sällan med en rad fackidioter (och detta menar jag inte alls elakt och nedlåtande) till tjänstemän i spetsen, som bara vill värna den process eller det värde de blivit satta att värna, vare det naturen, en stenåldersboplats eller ett kulturlandskap ställs mot en av vårt samhälles viktigaste rättigheter – att få göra vad man vill med det man äger.

Det finns många som tycker att allmännyttan och alla dess spretiga värden och hänsyn kan sprätta samma väg som sanden i Saltvik Långbergsöda. I Västra Jansmyra har marken varit full med forntida föremål sedan, ja faktiskt, sedan forntiden. Man kunde väl ha grävt tidigare om det var så viktigt.
Samma människor som säger detta tycker i regel att museibyrån bebos av en samling stollar som kostar alldeles för mycket, och jublar glatt när nedskärningarna drabbar verksamheten hårt.

Sorry, men just därför har inga utgrävningar gjorts på platsen. Det finns inte pengar eller personal till det. Dessutom har våra politiker i sin visdom bestämt att mycket tid ska läggas på att katalogisera alla fornlämningar på Åland på nytt, denna gång med markägarna involverade i processen, vilket är ett säkert sätt att både skapa konflikt och göra det extremt dyrt för samhället att faktiskt upprätthålla ett register på dokumenterade fornfynd på Åland.

Det kan inte ha undgått en endaste själ i Saltvik Långbergsöda att de bor på en av Åland ur arkeologisk synpunkt viktigaste platser. Ingen med mark i den trakten är okunnig om begränsningar och avtal som ska göra det möjligt att bevara Ålands äldsta historia utan att oskäligt inkräkta på markägarnas försörjningsmöjligheter.
Ändå händer det.

Efter det avtal landskapet slöt med familjen Mörn 2006 (då man betalade 90.000 euro och 30 hektar mark för fastigheten Glamilders) finns ett starkt prejudikat för väldigt stora ersättningar för samhällets intresse att bevara fornlämningar. Det komplicerar saken ytterligare, för det betyder att alla som i framtiden känner sin privata äganderätt starkt begränsad kan kräva att behandlas på samma sätt.

Egentligen behöver det inte vara så här svårt. Man får antingen bestämma sig om vår äldre historia är viktigt eller inte, och om vi vill veta mer om den eller inte. Om svaret är ja, vilket jag förutsätter, så måste vissa begränsningar upprätthållas.
Och då måste politikerna i sitt arbete backa upp tjänstemän som enligt givna lagar och regelverk kämpar för att bevara det som vi gemensamt sagt att vi vill bevara.
Och då handlar det inte om någon liten skitsak att gräva upp lite sand på sin egen mark.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax