DELA
© Nya Åland
Foto: Erkki Santamala

Vart tog fiktionen vägen?

I Sverige var det dramatikern och författaren Lars Norén som började, Karl-Olof Knausgård tog upp stafettpinnen och sluförde ett extremlopp i självbiografiskt skrivande.

Felicia Feldt skrev om sin mamma, Feldts mamma Anna Wahlgren svarade i bokform. Johanna Ekström skrev om sin familj och den polerade ytan. Aris Fioretos, Göran Rosenberg och Johannes Anyuru skrev om sina fäder. Jonas Gardell skrev om sitt 80-tal i skuggan av aids-epidemin. Karolina Ramqvist skrev om att växa upp.

De är alla viktiga böcker, men vad har hänt med fiktionen?
Ovanligt många böcker som givits ut de senaste tio åren marknadsförs med att de är baserade på verkliga händelser eller är självupplevda, också i tv-utbudet har samma trend länge varit anmärkningsvärd med dokusåpor och tävlingsprogram.

Deckargenren toppar försäljningslistorna världen över och utgör ett tydligt undantag från trenden.

Autofiktionen har kopplat ett stenhårt grepp om vår kultur. Vi var tidiga med detta i Svenskfinland med författare som Henrik Tikkanen, men det var redan länge sedan. Ulla-Lena Lundberg har också grävt i sin släkts historia för att hitta stoff för sina böcker, men har valt att göra det i fiktiv form. Hon har i flera intervjuer sagt att det finns en sanning som man lättare når eller kommer närmare genom fiktionen. Men något är det med vår tid, något som gör att författare efter författare väljer att inte som tidigare klä sina erfarenheter i fiktionens form, utan väljer att skildra sin nakna version av verkligheten, visserligen ibland med brasklappar om att detta är en version av sanningen. Själva författarhantverket är i stort sett den samma ändå, författaren har bara sina egna erfarenheter, kunskaper och referenser att skriva utgående ifrån. Det handlar mer om själva paketerandet.

Är det ett symptom på vår, till det yttersta drivna, individualism? Eller beror det på rotlösheten, bristen på de gemensamma berättelserna? Är det en utbredd alienation som gör att vi törstar efter verkligt liv, efter att veta hur det verkligen var eller efter snaskigt nyckelhålstittande?

Jag har en icke färdigutvecklad teori om teman i teveserier som diagnos på samtidens kultur. Det började med Hem till gården, lantliv och bydramatik, sedan Dallas, Dynastin och Falcon Crest, 80-talets suktande efter glamour och rikedom, sedan övergick det i såpor om vänskap och förälskelse: Friends och Sex and the City, sedan sjukhusserierna Chicago Hope och Akuten för att ytterligare borra oss in i människokroppen, söka själen där. Inte heller med det nöjde vi oss utan borrade vidare in i döden i begravningsbyråserien Six Feet Under och övernaturligheter som törstande vampyrer i True Blood.

Parallellt med detta översköljs vi av dokusåpor om kärlekstörstande bönder, raggande singlar, ensamma mammor, Hollywoodfruar, giftaslystna par, modeller, modeskapare, frisörer, kockar i alla de former, par med inredningsproblem, städproblem, sexproblem, barnuppfostringsproblem, ätstörningar och ovanliga sjukdomar. Människans behov av tröst och råd är oändligt och tillgången på experter i ämnena likaså.

Jag funderar på hur vi kan ta detta ett steg vidare. Vi har gått från byaliv till rikedom, vänskap, kärlek, sjukdom, död och metafysik. Vad kommer näst?

Antagligen är det just detta som lett oss tillbaka till verkligheten men som sagt det finns sanningar som man lättare får syn på genom fiktionen.