DELA
© Nya Åland

Vart försvann Torp och Önningeby?

Byarna försvinner. Snart finns det ingen som ens minns att de fanns.
Och hur påverkar det oss som lever i dag? Påverkar det överhuvudtaget?
Det är en intressant fråga professor Nils Storå tog upp i sin föreläsning på Jan Karlsgården. 1800-talsperspektivet kan i och för sig kännas aningen musealt när vi skriver 2010, men håll med om att detta med reglerad hasselplockning låter speciellt.
Nötterna var viktiga, alltså skulle de plockas vid rätt tidpunkt för att man skulle få ut mesta möjliga av skörden. I dag är vi så impregnerade med allemansrätten så alla försök att få oss att till exempel skjuta fram bär- eller svampplockning får oss att vifta med lagboken. Vilket åtminstone ännu för några år sedan ledde till att folk rusade ut och plockade halvmogna lingon för att inte bli utan.

Till den sortens regleringar behövs byarna inte längre. Så vad är byarna bra till?
Förr fanns det en skola i byn, en butik, post och bank. En samlingssal typ ungdomslokal för gemensamma fester, en öppen plats där man reste midsommarstången och liknande var en naturlig del av byn. Vad finns kvar av det?
Skolorna dras in efter hand, på gott och ont. Möjligen mest på gott med tanke på barnen, men byn tappar en plats att samlas i och kring.
Butikerna har svårt med lönsamheten, det är ju så många som föredrar att handla på stormarknaderna med deras betydligt bredare utbud.
Posten drar in filialerna och låter den lokala butiken ta över – en butik som sannolikt inte heller den finns så länge till. Och bankerna har heller inget behov av ett kontor i varje by, i synnerhet nu när alla sköter sina bankärenden hemma vid datorn.

Och?
Byn är ingen by längre. Människorna som bor där behöver inte varann. Såpass fungerar det än så länge, det är åtminstone vad man hoppas, att grannar hjälper varann. Isynnerhet håller man ett öga på att äldre bybor har det någorlunda bra och får hjälp vid behov med olika sysslor.
Men i övrigt? Byn är inte intressant. Unga familjer söker sig gärna utanför byn, till strandtomt med västerläge, som en fastighetsförmedlare uttryckte det för rätt många år sedan nu. Platsen är viktigare än grannarna.
Byanamnen försvinner från adresserna. Det skall vara väg och nummer överallt. Det sistnämnda är en bra reform, det underlättar för ambulans och brandkår att få en exakt adress. För det är inte säkert att alla vet var ”norr om Mjölnars i X-by” ligger.
Men borde inte byanamnet få rum där också, i adressen?
De som bor i gamla fina byar som Torp och Önningeby i Jomala har postadress Mariehamn för att posten delas ut därifrån. Samma för Sviby och Järsö. Det finns säkert hur många exempel som helst på liknande. Postnumret är inte 22100 som för dem med adress i staden Mariehamn, men vad säger några siffror.

Posten har ett slags fiffiga sorteringsmaskiner, som placerar rätt brev i rätt fack. Men om maskinen är så fiffig att den kan läsa ”Mariehamn” så är den säkert också så fiffig att den kan läsa postnumret. Och så placerar den alla de postnummer som skall till Mariehamn i ett fack. Oberoende av om det efter postnumret står Önningeby, Järsö eller Sviby.
Kan det vara så himla svårt? Eller är det bara ointressant.

Varför bekymra sig, utveckling är utveckling?
Det finns en väldigt konkret och nog så aktuell fråga involverad här. Kommunsammanslagning.
Allt fler börjar inse att Åland inte kan fortsätta med 16 små kommuner, av vilka långtifrån alla är livskraftiga. Men det finns ett motstånd, ett motstånd som för många bottnar i att man inte vill bli av med sin identitet.
Om då byn står för gemenskapen så är det byn som skapar identiteten och då är det mindre känsligt om kommunen byter namn, storlek eller rentav centralort.
Men för att det skall vara möjligt måste byarna finnas. Annars fungerar det inte.

Harriet Tuominen

harriet.tuominen@nyan.ax

1 KOMMENTAR

Comments are closed.