Vart är du på väg, Europa? Den bruna vägen leder fel.
Gyllene gryning i Grekland 9,34 %. Nationella fronten i Frankrike 25,4. Dansk folkeparti i Danmark 26,6 %. Sannfinländarna i Finland 12,9 %. Jobbik i Ungern 14,68 %. Ukip i Storbritannien 28 %, AfD i Tyskland 7 %. Detta är några exempel på den starka högerextrema vind som nu blåser över Europa.
Fortfarande finns dock en majoritet i Europa-parlamentet som gör det möjligt att blockera ut högerextremisterna.
I de etablerade partierna, från höger till vänster, säger man att extremisternas framgångar är en protest, inte nödvändigtvis mot EU, utan mot etablissemanget och den dåliga ekonomin och följden av de strama sparpaketen.
Man hävdar att det hela kommer att blåsa över bara den europeiska ekonomin än en gång fåtts i skick.
Bara det, liksom.
Det finns två stora problem med detta.
För det första att få ekonomin i skick. Europa som helhet är visserligen en stor och oerhört stark ekonomi, som kanske bara tillfälligt befinner sig i obalans. Kanske är det som man säger i utvecklingsländerna, att de europeiska länderna samlat på sig sådana ofattbara rikedomar när man roffade åt sig det som fanns i kolonierna, att en balans i världsekonomin aldrig kommer att uppnås.
Ändå har Europa betydande problem, och bland dem är arbetslösheten den största, och den som mobiliserar de missnöjda mest.
Där kommer vi till det andra. Att få ekonomin i skick betyder påfallande ofta att öka arbetslösheten, att få företag mer lönsamma genom uppsägningar och att skära i offentlig sektor. De som betalar för iståndsättandet av ekonomin är de fattiga, medan de som det ändå gått bra för får chansen att få det att gå ännu bättre.
Däri ligger grogrunden för högerextremismen. Om man har det illa vill man ha någon att skylla på, både politiskt och rent handgripligen. Där finns de etablerade partierna, som ställt till röran, och de klassiska syndabockarna, de andra, de som har det ännu sämre. Invandrarna, romerna, judarna, de migrerande arbetslösa. Muslimerna.
Nu gäller det för partierna i våra nationella parlament, lika väl som i EU-parlamentet, att stå upp och ta ansvar för den situation man ställt till med, att inte hoppas att problemet försvinner till nästa och att inte backa tillbaka till de traditionella revirstriderna om ett efter detta val krympande territorium.
Den svenska statsministern Fredrik Reinfeldt säger i sitt tal efter en svidande valförlust för Moderaterna att : ”Det är vi som ska vara kärnan i det som ska mobilisera mot den nya vänster som nu växer fram och som hotar allt som det här partiet tycker är viktigt”
Den nya vänstern. Inte extremhögern, utan vänstern. Är verkligen Vänsterpartiet och de Gröna ett större hot än Sverigedemokraterna?
I detta val rann väljarna ut från mitten, bort från etablerade partier, mot vänster, mot extremhöger, mot ensaksrörelser som Feministiskt initiativ.
Det är ett misstroendevotum mot det politiska etablissemanget, och en varningssignal om att fascism, nazism och rasism inte är något Europa botats ifrån en gång för alla. Långt därifrån. Det är ett vaccin som ska tas varje dag, i varje beslut och argument.
