DELA
© Nya Åland

Värme och gemenskap är det viktigaste i världen

Kasberget-Apalängens byalag fick i torsdags Svenska dagens-pris av Svenska kulturfonden. 3 000 euro, som sätts på banken för eventuella framtida behov.
Byalaget har nämligen just inga utgifter för sin verksamhet, som består i att ordna valborgsbrasa och midsommarfirande med stångresning.
Jobbet gör man tillsammans, det finns inga egentliga tillgångar. Termosar till kaffet tar man hemifrån, kronorna till midsommarstången binds tillsammans under vintern, bord och bänkar lånas ihop.
Vad är det man får pris för då? Det låter ju inte så märkvärdigt.

Tvärtom. Det är nästan det svåraste som finns. Att få folk att jobba tillsammans, tycka om varann, och uppleva att de gör något meningsfullt och viktigt, utan att det är pengar inblandade. Det är klistret i samhället, den ingrediens som binder oss samman mycket mer än de formella strukturer och transaktioner som ser ut att vara viktigare och riktigare.
Inte skulle ju världen gå omkull eller den åländska ekonomin gå i stå om midsommarstången något år inte blir rest på Notudden. Inte slutar kvarnarna mala om judoklubben slutar ordna läger eller Nybyggarne eldar upp sin Mariehamns-modell eller Emmaus-tanterna slutar sortera eller Matbanken slår fast dörrarna eller ungdomsföreningen i Lumparland sätter lapp på luckan.

Det som försvinner är djupet i samhället, kunskapen och välviljan om och inför andras livsvillkor. Helt enkelt att vi känner varann, att vi hälsar och ler, att vi ser varandras barn växa upp, att vi har vägar att nå varann och att vi litar på varann.
Och, vilket också är viktigt och fullkomligt underskattat i en värld där individens omedelbara behovstillfredsställelse och själfvörverkligande står i centrum, att det blir jobb gjort.

I växande grad finns det saker som behöver göras tillsammans, som varken individens eller samhällets krafter räcker till för. Vi går mot en samhällsförändring där det offentliga åtagandet krymper och koncentreras till det som är kärnan, det som kräver struktur, långsiktighet och som inte får fallera.

Massor med saker som idag lämnas bort om inte samhället gör dem, kunde göras gemensamt. Visst kan man säga att den tredje sektorn inte ska ta över samhällets ansvarsområden, men det finns mycket som blir över ändå, och där en gammaldags talko-anda skulle fylla en dubbel funktion av arbete och gemenskap.

Detta tänker man väl inte så mycket på när midsommarstången ska resas på Notudden. Man tänker på att det ska finnas tillräckligt med kaffe till alla, att hon tanten som har ont i benen har något att sitta på, att sången inte ska låta för ynklig. Man kanske fryser lite, som man brukar på en midsommar, och gläds över att det kom mycket folk och ser fram emot sillen och nypotatisen – inomhus.

Man får gratulera kulturfonden till ett bra beslut. Inte för att just den här traditionen är så märkvärdig, eller just den här gruppen så speciell, utan för det den representerar. Mänsklig värme och gemenskap, utanför marknad och politik.
Och grattis, Kasberget-Apalängens byalag.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax