DELA

Världen är sned. Enligt vems linjal skall den rättas till?

Å ena sidan har allt fler kommuner, inte bara på Åland, problem med att få folk att ställa upp i val och nämnder. Ungdomsföreningarna dör bokstavligen bort och allt färre röstar. Politik blir allt luddigare för allt fler.
Å andra sidan utövar ett allt större antal personer civil olydnad. Att gå den långa demokratiska vägen är inte särskilt trendigt.

Att skriva ”saatans bumpers” på en allmän väg är inte inom gränsen för vad man får göra enligt lagen. Ändå får mannen som gjort det status som en sanningssägare.
Kanske måste höga bumprar i trafiken tas bort. Många anser det.
Men det demokratiska systemet urholkas onekligen om de personer som bor i en demokrati väljer att begå lagbrott istället för att påverka sin omgivning med hjälp av de vägar som demokratin erbjuder.

Civil olydnad betyder att någon öppet och utan våld bryter mot lagen. Man skall också vara villig att ta konsekvenserna av sin handling. Då Åke Uppgårdh öppet visar att det är han som sprejat utövar han per definition civil olydnad. Personer i historien som är kända för sin civila olydnad är bland annat Mahatma Gandhi och Martin Luther King.
Bumpersklottret är, enligt det positiva sättet att se på det, ett bevis på hur bra folk på Åland har det. När allt annat är perfekt kan man sätta energi på att förändra lyxproblemen.
Att två politiska partier är villiga att betala de böter som Åke Uppgårdh troligen får är däremot anmärkningsvärt. Därmed stöder de civil olydnad och undergräver själva de system de ingår i och som stiftar lagarna som brutits.

Problemet med civil olydnad är att det visar en ensidig bild av verkligheten. Någon tycker att bumpers är i vägen, tar vad han anser vara ett missförhållande i egna händer och klottar.
Men det finns många som tycker att bumpers är bra, som har barn som skall springa över vägen och anser att bilarna kör för fort. Det är deras rättigheter som kränks av den civila olydnaden.
Demokratiska och byråkratiska processer är förvisso långrandiga, men de är det av en orsak. Långrandigheten hindrar maktmissbruk eftersom fler hinner komma till tals.

Greenpeace då? Eller åländska Anna-Linnéa Rundberg som protesterat mot kärnvapen i England. De utövar också civil olydnad. Det här är inga enkla frågor, men det finns åtminstone två tydliga skillnader på deras civila olydnad och Uppgårdhs.
Då Greenpeace och kärnvapenaktivister protesterar organiserar de sig. De sätter ner tid och energi på att bjuda in andra och protestera med dem. De vet att många är starkare än få. Deras sätt att protestera är inte det enklaste sättet.
Men att trycka upp t-shirts är inte att organisera sig, det är bara att inbjuda fler till en tyst protest. Det konstruktiva syns ingenstans, bara det destruktiva klottret.

För det andra slår aktivister som Greenpeace och Anna-Linnéa Rundberg alltid uppåt. Det är makten man vill åt och deras civila olydnad symboliserar den lilla människan mot den stora världen. Det är en av orsakerna till att de har lätt att få sympatier, vid sidan av att deras uppdrag består i att rädda mänskligheten eller djurarter. Man kan ha invändningar mot sättet de arbetar på, men få har invändningar mot målet de strävar efter.

Frågan om bumprar är inte lika svart-vit, även om debatten låter påskina det. Då Nya Åland i våras pejlade hundra ålänningarnas intresse för fler bumprar i centrum vågade bara en av de tio som var för upphöjda korsningar framträda med namn i artikeln. De som var mot upphöjda korsningar talade däremot gärna om sin uppfattning.
Att protestera mot bumprar genom civil olydnad är att tysta de som tycker tvärtom. Det vill säga de som befinner sig i samma maktposition som sprejaren. De som också är medborgare i en demokrati, men tycker annorlunda än han.
Väljer de att protestera mot hans protest har vi snart ett regelrätt bumpkrig på Åland. Det är därför civil olydnad är så knepigt. Alla kan helt enkelt inte protestera hur de vill mot vad som helst.

KARIN ERLANDSSON