Varje dygn flyr ett helt Åland
2016 var ett rekordår.
Rekorddåligt.
65 miljoner människor var på flykt 2016, en fördubbling på 20 år. Bara i fjol flydde över 10 miljoner människor.
Enligt FN:s flyktingorgan UNHCR skedde den snabbaste tillväxten mellan 2012 och 2015 på grund av kriget i Syrien, men även som en följd av konflikter i Irak, Jemen, och länder i Afrika söder om Sahara som Burundi, Sydsudan och Kongo.
2016 registrerades 10,3 miljoner nya flyktingar. I snitt flydde 20 människor varje minut, varje dygn 30 000. Varje dygn flyr alltså ett nytt ”Åland” i världen. Tänk om hela Ålands befolkning skulle tvingas fly under ett och samma dygn, samtliga över vattnet. De flesta i båtar som inte klarar av den belastning de utsätts för. Det är häpnadsväckande och mardrömsframkallande. Vad som gör situationen ännu hemskare är det faktum att 51 procent av de människor som flyr är barn.
De flesta människorna på flykt når inte Europas gränser, precis som tidigare. De flesta blir kvar i sina respektive hemländer men flyr till andra delar av det egna landet, eller till grannländer. Libanon tar emot flest flyktingar per capita, där är är var sjätte person flykting. I Finland finns enligt UNHCR drygt 26 000. Inte ens en dygnskvot får skydd i Finland medan Sverige har tagit emot drygt 300 000.
Som finländare kan man inget annat än att känna skam för en sådan situation. Samtidigt som vår riksregering applåderas för att stå upp för mänskliga rättigheter får vi siffror, svart på vitt, att Finland är oerhört restriktiva i sin flyktingmottagning.
– Människovärdet är okränkbart och det är det som de västliga demokratierna bygger på. Det handlar inte om politisk liturgi utan det som slagits fast i FN:s deklaration för mänskliga rättigheter. Vårt samhälle bygger på den här principen, sade vice statsminister Petteri Orpo i samband med regeringskrisen förra veckan.
När får vi se det i praktiken, även i flyktingpolitiken?
När flest människor tog sig till Europa år 2016 fick flyktingarna ett stort medialt utrymme. Men bara för att de syntes mindre i tidningar och tv så försvann de inte. Fortfarande åker båtarna över Medelhavet.
Fortfarande drunknar människor på grund av EU:s flyktingpolitik. En flyktingpolitik som i flera fall börjar likna de avtal som det EU har gjort med Turkiet. I Mali och Libyen försöker EU nu övertala regeringarna att förhindra människor från att fly genom ekonomiska incitament.
Men att flytta gränserna längre ut hjälper inte. EU måste hitta ett annat sätt att hantera flyktingsituationen än att tvinga människor offra livet på rangliga båtar över Medelhavet.
Och flykten pågår i allra högsta grad fortfarande, fast den inte hörs eller syns lika mycket.
