Vårjakten är inte fel bara för att det är ett fritidsnöje
Att vårjakten på sjöfågel bedrivs under häckningstiden är det enda argument som kan ses som relevant från vårjaktsmotståndarna. Argumentet att man inte får jaga för att det är en fritidssysselsättning känns minst sagt konstigt.
Landskapsregeringens beslut att återinföra vårjakt på ejderhane, det vill säga guding, var efterlängtat. Inte av alla, men av en stor grupp jägare och personer som värnar om vårjaktstraditionen på Åland.
Men tradition är ett fult ord i det här sammanhanget enligt vårjaktsmotståndarna.
Man sticker handen i ett getingbo om man går ut och försvarar vårjakten på fågel. Annan jakt väcker inte lika starka känslor, kanske för att den ännu inte varit förbjuden, och återuppstått.
Det är inte avgörande för överlevnaden att skjuta fågel, nu när man kan köpa kött i affären. Men även köttklumparna i affären har levt och avlivats.
Att vårjakten är en fritidssysselsättning är inget argument för att förbjuda den. Man hakar upp sig på att jägarna skjuter fåglar för sitt nöjes skull, när det finns djur som föds upp bara för att dödas för ålänningars fina lördagsmiddag som de serverar för sitt och sina inbjudna gästers nöjes skull.
Bara för att en anonym slaktare dödar ens överflöd av mat gör det tydligen mer berättigat.
Att använda sig av argumentet att det inte är nödvändigt för överlevnaden att för egen hand skjuta sin mat ekar ihåligt i dagens överflödssamhälle.
Det är mycket som inte är nödvändigt som vi inte är beredda att rucka på och som påverkar naturen och miljön mer än jakt på sjöfågel.
Argumentet om att sjöfågelstammen minskar kan vara relevant, men ännu finns inga entydiga svar på att den faktiskt minskar. Många ålänningar vittnar om att fåglarna försvunnit från våra vatten, medan andra säger att de finns. Man kanske ser det man vill se.
Landskapets inventeringar visar att minskningen är en naturlig fluktuation, alternativt att stammen faktiskt inte minskar.
Viltvården är ett viktigt argument i diskussionen för vårjakt. Jaktvårdsföreningarna och enskilda jägare motiveras till att hålla undan mink och mårdhund som gör större skada på ejderstammen än jägarna gör.
Människan räddar sitt byte och håller efter skadedjur samtidigt. Vad är problemet med det?
Problemet är att jakten sker i häckningstider. Det kan man inte kringgå. Och det är där BirdLife och andra seriösa fågelskyddsorganisationer lägger sitt krut.
Men trots att vårjakten pågått i ”evinnerliga” tider under häckningen finns det sjöfågel, ibland mer, ibland mindre.
Nu är det inte sagt att vårjakten på guding blir långvarig, EU-maskineriet är nyckfullt och kan när som helst få upp ögonen för en byråkratisk brist i resonemanget från landskapsregeringens sida. Men fram tills dess får ålänningarna jaga fågel som finns lokalt, som levt ett lyckligt fritt liv ovetande om att de ska skjutas, stekas och ätas upp om de har otur och hamnar i kikarsiktet för en jägare.
Och om vårjaktstraditionen är ett utdöende fenomen, som också lagts fram av motståndare, så har ju problemet snart försvunnit. Och vi får handla djupfrysta ankfiléer från Kina. Utan att en enda liten gullig ullig ejder behöver sätta livet till.
