DELA
© Nya Åland

Vargen kommer!

Ska en varg, som inte gjort någon som helst skada, avlivas? Naturligtvis inte.
Det tog inte lång stund för debatten kring Jurmo-vargen att nå nästan samma hetta som debatten kring vargarna i Sverige haft de senaste åren.
Ena sidan vill skjuta vargen (eller vargarna) fortast möjligt. Den andra menar att den har en naturlig hemvist på Åland och därför ska fredas. Samma argument som hörts i Sverige används, om än i betydligt fredligare former. När vargjakten pågick i vårt västra grannland förekom åtskilliga direkta dödshot från båda sidor och stämningen var extremt uppskruvad.
I vår västerländska kultur har vargen varit ”den onde” i många sagor och folkberättelser. Vi historierna om pojken som ropade varg, vi har rödluvan och vargen och stora stygga vargen. Detta trots att vargattacker på människan än mycket ovanligt. I Finland kom det senaste dödsfallet när en varg angrep en flicka 1932, i Sverige menar Rovdjurscentret i Järvsö att den enda kända vargattacken med dödlig utgång inträffade i Gysinge 1821.
Betydligt vanligare är angrepp med dödlig utgång från björn och älg. Ändå väcker vargen dessa starka känslor.

Ska vargen skjutas? Nej, naturligtvis inte. I alla fall inte så länge vi vet så lite om den som vi gör i dag. Vi vet inte om det är en eller flera, vi vet inte om den kommer att stanna eller ens om den fortfarande är kvar. Framför allt ska den inte skjutas så länge den håller sig så skygg som naturen talat om för vargen att den ska vara.
För det är ju så det är, med varg liksom med de flesta av de rovdjur som finns i vår del av världen. De är betydligt mer rädda för oss än vad vi är för dem. Får de leva sina liv så som de är byggda att leva dem kommer ingen människa att vara i farozonen.
Däremot är det en uppenbar risk att vargen, om den bestämmer sig för att Åland är ett trevligt tillhåll och stannar, kommer att decimera antalet älgar och rådjur. Och kanske också boskap och allt för närgångna jakthundar.
Då är vi framme vid debattens epicentrum. Ska vargen tillåtas inkräkta på de delar av naturen som vi själva konstruerat. Vår rätt att vistas i skog och mark, på jakt och på fritid.
Ja, säger vargförespråkarna, det är vi som inkräktat på marken som viltet lever på och vi borde backa för att ge vargen utrymme.
Nej, säger vargmotståndarna, vargen har inte varit en naturlig del av faunan på 100–200 år och kommer att ställa till obalans med sitt frossande.

Vargen är en naturlig del av den nordiska faunan sedan urminnes tider. Men samtidigt; samhället utvecklas och byggs om, även vargens naturliga marker. Vi ska visa vargen hänsyn och ge den utrymme men om de två världarna – människans och vargens – krockar allt för hårt måste något göras.
Varg har flyttats både framgångsrikt och mindre framgångsrikt. Om krocken blir ett faktum borde detta vara det första steget, att försöka flytta den till områden där vargen får utrymme att ha sitt revir och nyttja sina medfödda begåvningar för revirbyggande och jakt.
Men till dess finns den här, och det får vi leva med.

Jonas Bladh

jonas.bladh@nyan.ax