DELA
© Nya Åland

Varför serveras vi pajkastning istället för riktiga debatter?

Vad har hänt med debattkonsten och det politiska samtalet? Hur påverkas innehållet av mediet?
Den 16 oktober 1854 möttes Abraham Lincoln och Stephen A Douglas i Preoria, Illinois, i en debatt. Det var ordnat så att Douglas skulle inleda och tala i tre timmar, och sedan skulle Lincoln svara. När det blev Lincolns tur påminde han publiken om att klockan redan var fem på eftermiddagen och att han skulle behöva lika lång tid som Douglas innan denne kunde återfå ordet. Han föreslog därför att åhörarna skulle gå hem och komma tillbaka efter att de ätit middag. Publiken accepterade förslaget och debatten fortsatte efter matpausen.
Det är värt att notera att Douglas och Lincoln inte ens var kandidater till senaten när de möttes i Preoria. Åhörarna brydde sig inte om deras officiella status: de uppfattade den typen av diskussioner som viktiga för sin politiska skolning och som ett naturligt inslag i det sociala livet.
Exemplet är hämtat ur Neil Postmans bok ”Underhållning till döds”, där han driver tesen att TV-mediet tagit död på den klassiska debattkulturen och det politiska samtalet. Liksom kommunikation med röksignaler inte rymmer filosofiska diskussioner, tål inte TV-mediet djupare samtal utan kräver ytlig och korthuggen underhållning.

De som brukar följa SVT:s ”Debatt” känner säkerligen igen sig i det Postman beskriver – inte minst i valet av debattämnen. Man diskuterar gärna enskilda, inte sällan också pågående, rättsfall såsom dödsmisshandlar och våldtäkter. Pedofili är ett annat kittlande ämne som återkommer med jämna mellanrum, liksom lyxknarkandet på Stureplan.
De inbjudna gästerna är utvalda med syftet att skapa spännande gräl, snarare än seriös och öppen diskussion. När gatuvåld behandlas gästar både anhöriga till offren liksom åklagare och ministrar. Närvaron av de förstnämnda omöjliggör all principiell diskussion och för ner debatten på en personlig och tårdrypande, men framför allt intetsägande, nivå. De senare kan inte uttala sig i enskilda rättsfall, och har alltså inte mycket att komma med förutom att beklaga det inträffade.

I partiledardebatterna i SVT:s ”Agenda” råder samma torftiga klimat. I varje debatt ska ett tiotal ämnen, allt från invandring till familjepolitik, behandlas. Varje avsnitt blir således korthugget och diskussionen sönderstyckad. I ”Debatt” är programledaren Belinda Olsson snabb med att avbryta varje person som talar i mer än 20 sekunder. Studion är överfull med gaphalsar, och alla måste ju få hinna säga sitt innan det är dags att gå vidare till att uppröras över bankchefernas bonusar.
I partiledardebatterna har politikerna – säkerligen utan protester – fått anpassa sig till det sönderstyckade formatet. De har sina bekväma och inövade one-liners som de kan slänga ur sig, utan att deras intellekt eller åsikter sätts på prov. Debatten avslutas med snabbfrågor där politikerna tvingas svara ja eller nej.
När debattörerna försöker påpeka att frågan är komplex och att det finns rum för kompromisser och avvägningar pressar moderatorn på för ett svar. Oftast ger de sig: ingen vill ju framstå som en typisk slingrande politiker. Någonstans har det nämligen skapats en bild av att raka besked är något positivt – att en politiker som inte kan svara ja eller nej är oärlig. Någon ödmjukhet inför stora politiska frågors komplexitet finns inte: det är det snabba, rappa, McPolitik-svaret som ska levereras.
Diskussioner om idéer och ideologi lyser med sin frånvaro. Kanske har den omstridde författaren Francis Fukyama inte helt fel när han menar att de stora idéstridernas tid är över och att den liberala demokratin numera är ”the only game in town”. Är vi överens om alla de stora frågorna, eller är det som Postman menar att TV-mediet helt enkelt inte har rum för den typen av frågor och samtal?

I september går svenskarna till valurnorna. Nästa år väntar hos oss både kommunal-, lagtings- och riksdagsval.
Jag vill hoppas att både medier och politiker skulle ha den goda smaken att inte behandla medborgarna som passiva konsumenter som ska underhållas mellan reklampauserna, utan som tänkande människor – förtjänta av en debatt värd namnet.

Axel Kronholm