DELA

Varför just 0,45 procent i årlig klumpsumma?

Åland avstår skatterna till riket och får i stället en klumpsumma på 0,45 procent av statens inkomster. Varför just 0,45?
Den frågan blev obesvarad vid finansminister Jyrki Katainens besök förra veckan.
En av de frågor som diskuterades under besöket var klumpsummans storlek. Landskapsrevisorerna har kommit till att Åland under årens lopp har gått miste om drygt 100 miljoner euro för att staten har lagt om sin budgetering sedan 1993, när klumpsumman infördes.
I självstyrelselagen sägs det att basen för klumpsumman skall ändras om det sker förändringar i statens budgetering, om landskapet tar över nya områden som kostar eller om staten tar över kostsamma bitar av landskapet.
Än så länge har det inte gjorts några justeringar, men Jyrki Katainen (Saml) är redo att diskutera saken, även om han inte tror att det just nu går att få ut mera pengar av staten.

Men varifrån kom denna 0,45 procent? Det visste inte Katainen och det sade sig Ålands finansminister Mats Perämaa (Lib) inte heller veta.
Tanken är väldigt enkel. Åland skulle ha ungefär lika mycket pengar som tidigare, men få fördela dem fritt.
Fram till 1993 var den åländska budgeten moment för moment knuten till rikets. Togs det inte upp mera pengar för sjukvården på riksplanet så kunde man inte göra det heller på Åland. Samma gällde vägar och broar, skolor, nya tjänster – precis allt inom den offentliga sektorn.
I den mån lagtinget gick över gränsen fick Åland plocka pengarna ur egen ficka, pengar som togs upp i den så kallade enskilda budgeten.
Från åländsk sida förde man fram önskemål om att ta över hela beskattningen, men det vann inte gehör. Däremot skulle Åland få en summa, som fick fördelas enligt lokala behov, oberoende av hur det såg ut på rikssidan. Med det förbehållet att befolkningen på Åland inte skulle ha det sämre än i riket vad gäller sociala förmåner.

Ålandskommittén, som arbetade fram förslaget till ny självstyrelselag, tittade bakåt och tog åren 1978–1982 som ”normalår”. Den andel som under de åren hade förts över till Åland skulle man hålla sig till. Man kom till 0,48 procent.
Finansministeriet, som oberoende av land är känt för att hålla i pengarna, tittade på en litet längre period och kom till att 0,48 var för mycket. Mitten och slutet av 80-talet var högkonjunktur med goda inkomster för staten. Man måste ner till 0,45 procent för att nå den nivå Åland hade legat på under tidigare år.
När detta fördes fram precis i början av 90-talet kunde man redan se att sämre tider var på väg. Så från åländsk sida kämpade man för 0,48.

småningom förstod man att finansministern inte tänkte ge med sig. Så i hemlighet – det skedde alltså inte officiellt – kände man sig från åländsk sida för med ett annat bud: 0,46 procent plus skattegottgörelse om inkomst- och förmögenhetsskatten från Åland steg till över 0,5 procent av skatten i hela landet.
Det lyckades till en del. Procentsatsen för klumpsumman blev 0,45, men flitpengen kom med. Dessutom finns möjligheten till extra anslag för exceptionella investeringar. Sverigekabeln var en sådan.

De som var med om förhandlingarna kan fylla i med mängder av detaljer, men utgångspunkten var att Åland inte skulle få det sämre än förut, men heller inte bättre på bekostnad av resten av landet utan bättre utgående från sin förmåga att hantera pengarna på bästa sätt.
Så vill man uppenbarligen fortfarande ha det på rikssidan. Och systemet är tryggt om man lägger undan när det går bra för att ha reserver när det går sämre. För konjunkturerna kommer vi inte ifrån.
Men visst är det på Åland man måste hålla ögonen på eventuella förändringar som kräver att basen för klumpsumman ändras.
Och vad gäller egen beskattning så framgick det mycket tydligt av minister Katainens svar att det från åländsk sida måste finnas ett kristallklart förslag om hur behörigheten utnyttjas för att överhuvudtaget få riket med på diskussionen.
Man må gilla läget eller inte, men det krävs både lagting och riksdag för att ändra på självstyrelselagen.

HARRIET TUOMINEN

harriet.tuominen@nyan.ax