Varför inte en frivillig insats för vårt samhälles fattiga?
Det är ju inte det att man inte får sätta sitt eget samhälles fattiga först.
Eller att man måste bry sig om varenda fattig sate ute i världen, för det räcker ju varken Åland eller någon individ till. Eller att man inte får ha åsikter om hur tillgångar borde prioriteras, på Åland och på andra ställen.
Det som gör flyktingdiskussionen på sociala medier och vid kaffeborden så osund, är att den till en förfärande stor del bland de flyktingfientliga strömningarna bygger på ren okunskap och oförmåga att skilja mellan fördomar och sakargument.
Alla gamla troll paraderas glatt ur garderoben, från klassikern ”de tar våra jobb” till den senaste modeflugan ”islam är orsaken till allt ont. De är terrorister hela bunten.”. Det är som om all information i alla diskussioner om inflyttning, behov av arbetskraft, vem som bär kostnaderna för flyktingmottagning och vad som är humanitärt nödvändigt, flugit ut genom fönstret.
Argumentet för att Åland inte har råd att ta emot flyktingar från krigshärjade Syrien är att vi själva har folk som är ospecificerat ”fattiga” och att korven på Rökka blivit så dyr.
Det där med korven är väl sin sak. Den åländska fattigdomen är en annan. Den kan vi åtgärda, ganska lätt till och med, utan att vårt samhälle faller isär ens tillnärmelsevis på det sätt som landet Syrien. Den som vill kan jobba politiskt.
Den som bekymrar sig över hur gamla eller sjuka har det på Åland har en rad organisationer som de kan engagera sig i, från Röda korset och Matbanken till församlingarna och Emmaus.
Hur många av dem som (utan att ta till sig argumentet att det är staten som betalar för flyktingmottagning) beskärmar sig över att kommunen inte har råd att ploga fram till pensionärerna eller att de har ont om mat, tycker att de själva kan eller borde göra något åt det? Hur många gör ett endaste skvatt för någon annan än sig själv?
Hur många tycker, oreflekterat, att det är samhällets ska ta hand om människorna på hemmaplan, medan de som varit dumma nog att födas i Syrien faktiskt får reda sig själva.
Varför inte ställa det argumentet på ända? Varför inte föreslå att den lokala nöden (som både är verklig och ska tas på allvar) åtgärdas av alla de friska, starka öldrickande, dataspelande, bilkörande unga män som är oroliga för den frågan, så kan samhället ta på sig ansvaret för de ynka 20 syriska flyktingar som varit på tal?
Var det en generalisering? Javisst. En grov sådan. Men om nöden i vårt samhälle, som debatten låter förstå, handlar om priset på korv och mängden snö på uppfarten, så är det en sak som man med frivilliga krafter kunde åtgärda.
Kvar blir frågan; Hur kommer det sig att man så ofta i dessa sammanhang anklagar potentiella flyktingar för passivitet och bidragsberoende, medan man själv knappt är kapabel att gå på toa själv, om inte samhället är där och hjälper till?
Har man haft den ofantliga turen att födas eller utan problem få bosätta sig på Åland så borde det åtminstone betyda att man utifrån alla de privilegierna kan utvecklas till en ansvarskännande, hjälpsam och empatisk individ som kan använda sina krafter till att främja mänskligheten lika väl som att skåda ner i sin egen navel.
