DELA
© Nya Åland

Varför denna fartblindhet hos folk som fått förtroende?

Vad får människor med makt att utnyttja den på fel sätt? Räcker det inte för folkvalda att de har fått förtroende att utöva den ”rätta” makten, den vi har gett dem i val?
Varför måste man bli besviken för att man tror på demokratin?
Det här handlar inte om åländska makthavare och folkvalda. Men det kunde kanska ha blivit aktuellt också här en dag om inte rikspolitikerna hade visat hur man inte skall bära sig åt.
Den heta frågan hela den här sommaren har varit valfinansieringen.
Varifrån får partierna och enskilda kandidater sina pengar? Vilka kopplingar finns det som vi väljare inte känner till? Hur mycket kan de som betalar stora summor till enskilda politikers valkampanjer påverka de beslut som fattas framöver?

Det senaste är att en stiftelse, som får stöd av penningautomatföreningen (RAY) för sin verksamhet – man bygger bostäder till ungdomar – har betalat pengar dels till statsminister Matti Vanhanens presidentvalskampanj, dels till sin egen ordförandes riksdagsvalskampanj. Och så har pengar också gått till ordföranden för RAYs politiska tillsatta styrelse.
Han har nu avgått. På rikssidan har ilskna ledarskribeneter antytt, en del i mycket tydliga ordalag, att också Vanhanen borde fundera på sin framtid.

Att allt detta diskuteras är bra. Många bedömare säger att en liknande situation aldrig mera kan uppstå. Öppenheten framöver kommer inte att tillåta sådant.
Det är vad man säger i dag. Hur länge dröjer det innan folk har glömt, innan någon har kommit på något annat sätt att slussa iväg pengar?
Minnet är väldigt kort ibland.

Det man också borde diskutera är varför det blir så här?
Svaret är ganska givet. När alla kämpar mot alla så vinner den som har mest pengar till sin valkampanj. Har man inte pengarna så måste man skaffa fram dem på något sätt. Eller titta på från sidan när de stora elefanterna dansar.
Orsaken ärdet personvalssystem som vi har i Finland och på Åland. Att två kandidater ställer upp för samma parti betyder inte att de inte skulle konkurrera med varann. Tvärtom, de slåss till sista rösten.
Samtidigt slåss de naturligtvis också om alla andra röster och lyckas kanske med en bra och påkostad kampanj locka över väljare från andra partier.

Är det då så konstigt att en kandidat ibland ser mer till pengarna än till var de kommer ifrån? Eller att ett parti gärna tar emot stöd utifrån för att stötta någon eller några utvalda bland sina kandidater?
Men vi har inte den här olustiga debatten i Sverige. Eller i Norge eller Danmark. Den enkla förklaringen är att vi har olika valsystem.
Tidigare fanns det i Sverige ingen orsak för en enskild kandidat att driva en påkostad kampanj. Man hade sin plats på listan, bestämd av partiet,och fick vara nöjd med det. Det enda man kunde göra för att påverka sitt eget resultat var att arbeta för att partiet skulle få in så många som möjligt.
Numera kan väljarna kryssa kandidater och på så sätt påverka i vilken ordning kandidaterna väljs in. Men man är fortfarande långt från det finländska personvalssystemet.

Ur en lätt egoistisk vinkel sett finns det en nackdel med de långa listorna. De pengar som satsas på valreklam – de pengar som kan ge medierna litet guldkant ibland – skulle minska radikalt.
Men om man ser till moralen i samhället, eller bristen på moral, så är det svårt att se några andra effektiva metoder för att rensa upp.
Om man vill rensa upp.

HARRIET TUOMINEN