DELA

Varför blir pojkarnas problem alltid viktigare

Nog är det väl fan.
Får man säga så? Egentligen inte, men nog är det väl fan, att så fort man ägnat tjejer cirka 30 % av uppmärksamheten, eller så fort flickor visar sig vara bättre än pojkar på något (som läsning) så ska man ägna precis allt krut åt att få de stackars pojkarna att komma ikapp.
Som det här med läsandet. Flickor läser mer och bättre än pojkar, generellt. Därför har man nu under några år fokuserat allt krut på att lyfta fram förebilder för pojkars läsning, från fotbollsspelare till läsande pappor, böcker om idrott och trollkarlar och annat grabbigt.

Inget ont i det, och superbibliotekarien Elspeth Randelin har gjort ett helt enastående arbete med att lyfta fram läsfrämjandet på Åland. Men tjejerna då? Är deras förebilder tjejiga tjejer?
Varför är de läsande förebilderna så oerhört könskodade? Varför kan man inte bekymra sig med lite jämnare fördelning över att de läsande, pluggande tjejerna ändå halkar efter i karriären, får eller väljer de lägre avlönade jobben, ätstörningarna, ångestsjukdomarna.

Vad gör man för de pojkar som läser? För de flickor som läser? Eller för flickorna som inte läser, som blir fler och fler?
Denna särskilda panik griper omkring sig när man i någon jämställdhetsfråga närmar sig ett jämviktsläge där flickor på något sätt närmar sig pojkarnas prestationer och privilegier. Det blir plötsligt en himla stor sak att hjälpa och stötta dem så att de inte halkar efter och känner sig sämre.
Vad, liksom? Var finns paniken över att en så överväldigande majoritet av alla som spelar fotboll är killar. Vem tycker att det är ett allvarligt samhällsproblem att så få tjejer läser naturvetenskapliga ämnen, eller att de som engagerar sig i politiska ungdomsförbund till oerhörd majoritet är killar?

Inte? Nej, då är man extremfeminist som ångar på om saker som har sin naturliga gång, och där tjejer snart kommer ikapp, det kan ju vem som helst se.

Problemet är inte insatser som riktas mot att stödja pojkar i olika sammanhang, utan den skevhet som uppenbarar sig när ens minsta lilla risk för att tjejer ska uppfattas som privilegierade på något område uppstår. Då måste stora insatser sättas in. Då måste problemen tas på allvar. Då, minsann, kan det bli nazister av grabbarna om de inte snabbt får en fotbollsbok i näven.

Så, satsa gärna på pojkarna, för all del. Det är de värda. Men kom samtidigt ihåg att det stora jämställdhetsproblemet vad gäller läsande och litteratur fortfarande inte är att flickor och kvinnor kommer fram för mycket, utan för lite.
Se på arbetsstipendierna. Se på bokutgivningen. Se på vilka som sitter på de högre tjänsterna vid universiteten, vilka som får Nobel-prisen. Det är näst intill oförändrat, hur mycket tjejerna än läser.

Lässtöd är bra. Uppmuntran är bra. Men kan vi fokusera lite bredare på problematiken än att i det oändliga gå i falsett över just pojkarnas problem?

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax