DELA
© Nya Åland

Vårfågeljakten är inte enbart en åländsk fråga

Det finns beteenden som är så inrotade, så man knappt tänker på dem.
Men utomstående kanske både ser och förskräcks, och då är det interna inte längre en fråga enbart för invigda.
Om två månader och några dagar skulle ett gäng glada jägare sitta i vettaskåror runtom i skärgården och förse sig med vårens första färska kött. Om allt skulle vara som på den gamla goda tiden.
Nu är det inte det. Nu får alla färskt kött varje dag året runt om så önskas, så varför fortsätta med vårjakten på sjöfågel? För att det är tradition.
Det är precis som med julskinkan. Den kröner julbordet år efter år, men däremellan, när man får välja fritt, så är det helt andra läckerheter som dukas fram.

Det har varit litet lugnt ett tag nu med vårjakten. Alla har inte funnit sig i att man får skjuta bara en eller två alfåglar per man, inget mer, men de har hållit sig tysta och skjutit ändå. Domen som Nya Åland berättade om i måndags kom inte som någon överraskning, även om den var pinsam.
Samtidigt har det nu gjorts en oberoende utredning av tillgången på sjöfågel under höstjakten. Och den visar, sägs det, att det inte finns ejder i de åländska vattnen på hösten. Finns den så är det långt ute till havs, där det inte går att jaga.
Alltså blir slutsatsen att ejder måste få jagas på våren.

Om man inte är jägare så blir man litet förbluffad över logiken. Tänk er en älgjägare i samma situation. Det kommer ingen älg förbi hans pass när det är älgjakt, så han skjuter den några månader senare, när den förirrar sig in på hans mark. Det borde vara helt i sin ordning, förutsatt att han inte överskrider kvoten. Men så gör man inte.
Anledningen till att jakten begränsas till vissa tider på året är att man inte vill störa reproduktionen. Det gäller för både ejder och älg. Så om det inte stör reproduktionen att jaga guding på våren efter parningen, varför skulle det då skada reproduktionen att jaga älgtjur på våren, flera månader efter parningen?
Man borde som lekman inte trassla in sig i logiska resonemang, men faktum är att när det gäller vårjakten så finns det ingen logik längre. Det handlar inte om att bryta en ensidig kost för att få nya krafter för att orka ytterligare ett år.

Vad det handlar om är att ett åldrande släkte vill ge sina fina upplevelser i arv till yngre generationer. Tanken är vacker. Det man inte ser är att en stor del av resten av världen har svårt att förstå varför det vackra måste skjutas ihjäl för att upplevelsen skall bli fullkomlig.
Även om jägarna inte upplever jakt som dödande så gör många andra det. Och dessa andra blir fler. Det handlar inte bara om Bird Life, som en ilsken expolitiker öste galla över i Ålands radio nyligen. Det handlar om en massa unga människor, som inte förstår. Unga människor som lever fjärmade från naturen och som tycker jakt är otäckt.
De människorna tar över en dag och de påverkas inte av hot från jägarkåren om att de inte tänker hålla efter mink, trut och andra som härjar bland fåglarna om de inte får jaga.

Världen förändras. Det är kanske synd att det går litet fort ibland, att traditionerna dör eller stoppas innan släktet som upprätthöll dem hinner följa efter.
Men ser man lugnt realistiskt på läget så är fortsatt vårjakt på sjöfågel inget att satsa tid och pengar på. Att jobba för saken kan fungera som terapi för en del, men det höjer inte Ålands anseende i världen lika litet som den maltesiska jakten på våra flyttfåglar.
Och oberoende av vad äldre jaktglada herrar anser så är det inte oväsentligt vad omvärlden anser.

HARRIET TUOMINEN

harriet.tuominen@nyan.ax