Vår uppgift är inte att applådera
Ska vi heja på eller sakligt berätta vad som hände? Journalistikens förtroende hänger på svaret.
Att filosofera över vad målet med vår existens är gör vi lite till mans. I den här branschen gör vi det förmodligen oftare än många andra. Vad fyller media för funktion? För vem skriver vi?
I gårdagens Nya Åland skrev Tommy Johansson i Sund en insändare där han resonerade kring IFK Mariehamn och klubbens skrala publiksiffror. En av Johanssons poänger var att media borde skriva mer positivt om IFK och dess spel i ligan.
Efter tisdagens match mot Honka klagade också en ledamot i IFK:s styrelse på rubriken i Nyan. Rubriken löd: ”Självmål på övertid räddade IFK-poäng”. Omdömet av rubriken var ”jävla värdelöst” efter som det var ”en bragd” att spela oavgjort mot Honka. Måhända kan man se en fin frispark som styrs av en trött och överambitiös back, bort från egen målvakt, och in i mål som en bragd. Men det är också ett självmål.
Exakt vad styrelseledamoten önskar att vi hade haft som rubrik framgår inte, men man kan ana att vi borde stått upp och gjort vågen. Nu är ju detta inte vår uppgift, lika lite som det är att göra vågen när Viking Line visar upp sitt resultat eller när regeringen summerar sitt första halvår vid makten.
Medias uppgift är att sakligt rapporterna vad som sker i samhället och kritiskt granska. Vår uppgift är inte att locka publik till fotbollslags matcher – hur fint de än spelar och hur glada vi än är över att de vinner. Vår utgångspunkt för rapporteringen är inte makten, de stora föreningarna eller företagen. Vår utgångspunkt är den enskilde läsaren. Det är läsarna vi gör tidning för.
Hejaklacksjournalistik finns det så det räcker i världen utan att Nya Åland behöver falla för frestelsen att gå andras ärenden.
Samtidigt är förtroendet för journalister lågt. SOM-institutet vid Göteborgs universitet mäter med jämna mellanrum förtroendet för olika branscher och företag i Sverige. Under den pågående Almedalsveckan i Visby resonerades kring journalisternas sedan länge låga förtroendesiffror i SOM-mätningarna.
Jeanette Gustafsdotter, vd för Utgivarna, ifrågasatte om det alls är rimligt och bra att folk säger sig ha förtroende för journalister, av samma åsikt är journalistprofessorn Lars Nord som menar att han nog inte hade velat leva i ett samhälle där alla hade förtroende för journalister.
Resonemanget kan tyckas märkligt utifrån att alla vill ju förstås åtnjuta förtroende, men åsikter likt de som beskrivs i början av den här ledaren är en del i bakgrunden. Uppfattningen om journalistikens uppdrag är ofta antingen starkt vinklade för att passa egna önskemål eller rent av baserade på okunnighet. Det är klart att den som, till exempel, anser att journalisters främsta uppgift är att locka åskådare till evenemang inte kommer känna förtroende för en journalist som faktiskt gör sitt jobb och sakligt rapporterar händelserna.
Också Nords resonemang är förståeligt då också journalister ska granskas. Liksom alla andra yrkesgrupper består journalistskrået av människor, och människor gör både fel och handlar tvivelaktigt emellanåt. Liksom bland läkare, butiksbiträden, fotbollstränare eller vilken yrkesgrupp som helst finns det bättre och sämre journalister. Att ha odelat förtroende för en hel yrkesgrupp är inte sunt. Att däremot enskilda journalister åtnjuter högt förtroende är både självklart och eftersträvansvärt.
Förtroende åtnjuter man genom att göra sitt jobb, och det är att ta den lilla människans perspektiv på tillvaron, kritiskt granska och så oberoende. Inte genom att leka hejaklack.
