DELA
© Nya Åland

Var slopad tvärgående endast tänkt som en provokation?

Fler måste betala och alla måste betala mer än förut.
Det är det enkla budskap som kopplas till trafikavdelningens senaste förslag till turlistor för skärgårdstrafiken. Utöver, naturligtvis, att turerna blir färre.
Kommunerna har nu knappt två veckor på sig att komma med synpunkter.
Det man naturligtvis först noterar är att tvärgående linjen finns kvar. Oväntat är det inte, rabaldret kring förslaget att lägga ner linjen var för högljutt för att det skulle kunna passera utan åtgärder.
Så här i efterskott kan man smått fundera över om förslaget var allvarligt menat från början, om trafikavdelningen verkligen vill lägga ner linjen – och trodde att det var möjligt. Eller om man lade fram förslaget som en sorts provokation, för att samla reaktionerna just där så att det skulle bli enklare att åtgärda de övriga rutterna.
Är tanken för konspiratorisk? Kanske. Men en beprövad taktik vid förhandlingar är att ta till så det finns prutmån.

Ser man strängt på saken fanns det ingen prutmån. Det förslag som nu ligger kostar en miljon euro för mycket, det vill säga för mycket i förhållande till budgetramen.
Och att kommunerna nu får komma med synpunkter på det nya förslaget betyder inte att de kan få igenom några stora förändringar.
– Några större rockader är inte möjliga, säger infrastrukturminister Veronica Thörnroos (C).
Och byråchef Ian Bergström säger att avgångstiderna kan justeras i viss mån, men att det inte får påverka vilotiderna på natten eller de långa pauserna på dagen.
Rubbar man på de tiderna så kostar det i lönetillägg. Och det blir dyrt.
Det här vet alla vid det här laget, så man kan förmoda att reaktionerna den här gången blir betydligt mildare än senast.

Det landskapsregeringen också lyckades uppnå med sitt rätt radikala första förslag till turlistor är att folk nu är inställda på att betala betydligt mer än tidigare. Var det något man eftersträvade eller kom det på köpet?
I den förra remissrundan ansåg många att man hellre betalar mer än blir av med viktiga turer. Nu gäller det att leva upp till det löftet – ifall det var ett löfte. Och att inte klaga alltför våldsamt över att en del turer i vilket fall som helst dras in. För det visste man på förhand att är oundvikligt. Oundvikligt på så sätt att höga kostnader för skärgårdstrafiken skapar ovilja bland folk på fasta Åland.
Skall det lyckas att bibehålla en någorlunda fungerande trafik så måste det ske i samförstånd mellan skärgårdsbor och fastålänningar.

Det man kan konstatera är att synen på avgifter har förändrats på 20 år. När landskapet införde avgifter på färjorna 1993 var motståndet i skärgården stort. Man ansåg att avgifter stred mot den så kallade trygghetslagen – minst samma förmåner som i riket – eftersom resorna var gratis på Väg- och vattens färjor i Åboland.
Högsta förvaltningsdomstolen ansåg den gången att avgifterna på de åländska färjorna inte var oskäliga och att landskapet hade rätt att inför dem.
Nu har man från skärgårdens sida talat för högre avgifter mot att trafiken bibehålls. Kanske inte för att man älskar avgifterna – många ser fortfarande färjorna som skärgårdens landsvägar – men av två onda ting väljer man det minst onda.

Harriet Tuominen