DELA
© Nya Åland

Var går gränsen mellan lek och slagsmål?

I kväll är det returmatch mellan IFK Mariehamn och Inter Baku. Efter 1-1–matchen i Baku förra veckan borde det råda feststämning.
Istället känner man som icke idrottskunnig bara stor förvirring och frustration.
I helgen inleds Ö-spelen på Bermuda. Åland deltar med en stor trupp, som minsann inte finns på plats gratis. Det har satsats stora summor på det åländska Ö-spelsdeltagandet, kanske med rätta. Idrott anses förena, idrotten leder till att ungdomar träffas, umgås, blir vänner, lär sig förstå andra kulturer och mycket annat fint. Åtminstone i festtalen.
Är det också så verkligheten ser ut?
Inför kvällens match funderar IFKs ledning på att vända sig till Uefa, den europeiska fotbollsfederationen, med anledning av matchen i Baku. Där blev två av de bästa IFK-spelarna så illa skadade att de blir borta i upp till nio månader. Och det var inte så att de steg snett och bröt vristen eller snubblade på sina egna fötter. De blev sparkade av en motspelare.

Man kan i ishockey se tacklingar, som närapå kunde ta livet av en mindre tränad spelare, men som trots det döms som ”rena” medan andra följs av utvisning. Som icke-kunnig är det nästan omöjligt att se skillnaden, men den finns och domarna följer reglerna så långt det låter sig göras.
På samma sätt finns det regler i fotboll, som säger hur man får attackera en motspelare. Det säger sig självt att det inte blir något spel om man inte får försöka ta bollen av varann, men det skall göras på rätt sätt.
Nu säger IFK-tränaren Pekka Lyyski att de två tacklingar, där IFK-spelarna skadades, enligt honom borde ha lett till utvisning (vilket hade reducerat de skadade spelarna till en). Domaren ansåg att händelserna inte ens var värda frispark. Vem skall man tro på? Såg domaren vad som hände?

För en lekman är det fullkomligt klart att idrott inte kan betyda att man får åsamka motspelarna svåra skador. Frågan är om ens lindriga skador borde accepteras. Idrott är en lek, påstår en del, inte ett slagsmål. Men tror vi det så har vi låtit oss luras. Eller så har leken bytt karaktär mot alltmer våldsamma drag. Gränserna tänjs alltmer, ju oftare spelarna tar till tuffare tag. För man kan ju inte visa ut eller stänga av så att det inte finns spelare kvar på planen.
Men man kan tillåta attacker, som tömmer planen på goda spelare?
Det verkligt ironiska i sammanhanget är att IFK är med och tävlar om en plats i Europaligan för att man vann Veikkausligans Fair Play-tävling. Om det gick till så i Baku som händelserna framställs här hemma – och det verkar inte finnas stor anledning att tvivla på det – så är fair play inget man skall satsa på, inte inom fotbollen.

Om Uefa tar upp fallet och ger IFK rätt, vad kan då göras i efterskott?
Matchen slutade som den slutade. Hur returmatchen slutar vet vi inte än, men skadefallen gör att chanserna till seger är klart reducerade. Det kan inte Uefa ändra på.
Vad man möjligen kan är döma till ersättning. De skadade spelarna får sin lön i ett antal månader, men vad får de för sveda och värk? Förlorar IFK ekonomiskt eller bara spelmässigt och hur kompenserar man i så fall den senare biten?
Men framförallt, skall en spelare, som ser ut att med berått mod skada sina motspelare, verkligen få finnas kvar på planen?
Vad säger fansen? Spelar fula metoder någon roll för sponsorerna?
Det finns egentligen bara ett sätt att få rättning i leden och det är att publiken vänder ryggen till. Utan publik inga sponsorer och därmed inga pengar. Men vilken publik vänder ryggen till om det egna laget går segrande ur kriget. Matchen.
Trots det som hänt vågar man hoppas att publiken i Mariehamn visar spelarna respekt, också de bortifrån, när de gör någonting bra på planen.

Harriet Tuominen

harriet.tuominen@nyan.ax