Var är den självstyrelsepolitiska debatten?
Nästa år presenterar Ålandskommittén sitt förslag till ny självstyrelselag, lagen som bestämmer behörighetsområden mellan Åland och riket. Problemet är att vi inte för någon diskussion om vad vi vill att lagen ska innehålla. Vi gör inte det för vi vet inte vad som händer.
För drygt ett år sedan räckte president Tarja Halonen över delbetänkandet till ny självstyrelselag till dåvarande justitieminister Anna-Maja Henriksson i Helsingfors. Under året har vi fått veta att gruppen nu skriver paragrafer, att arbetet går bra och att gruppen hittills, med undantag av Axel Jonssons (ÅF) reservationer i delbetänkandet, är enig i stora drag.
Vi vet också att den nya lagen bygger på residualprincipen vilket innebär att det i framtiden kommer att bli lättare för Åland att ta över behörighetsområden från riket när och om landskapet är intresserat av att göra det.
Det här har vi hört förr och de åländska tidningarna fastnar ungefär här varje gång vi ska rapportera om arbetet i Ålandskommittén.
Många av er kanske har slutat läsa redan. Det är svårt att klandra er. För vad betyder det här i praktiken för de åländska medborgarna?
Det ärliga svaret är: vi vet inte.
Även om vi får rapporter om arbetets gång får vi veta väldigt lite konkret. Presidiets ordförande Tarja Halonen och vice ordförande Gunnar Jansson är de enda som får uttala sig och de berättar mer än gärna om arbetet. Men de har inte lyckats konkretisera vad arbetet går ut på.
Inte heller tidningarna har lyckats göra det tydligt hur den nya självstyrelselagen påverkar medborgarna.
Det är ett misslyckande.
Att skapa opinion med att paragrafer skrivs med residualprincipen som grund är omöjligt. Konstitutionell lagstiftning är inte sexigt och är knappast underlag för snygga rubrikformuleringar.
Men det är viktigt.
Inte heller i valrörelsen fick frågan ett stort utrymme. Ålands Framtid kom närmast men få andra partier var beredda att ta frågan vidare vilket gjorde debatten i princip obefintlig. Man kan då också fråga sig med vilket mandat de åländska politikerna för arbetet framåt i kommittén eftersom valresultatet inte har grund i de olika partiernas syn i frågan. Är arbetet faktiskt demokratiskt förankrat?
Danne Sundman, Barbro Sundback och Gunnar Jansson är tre inom området kunniga politiker och har alla lämnat lagtinget. Vem ska ta över deras kunskap och engagemang? Då och då gör sakkunniga politiker försök att starta debatten om hur vi vill att förhållandet ska se ut mellan riket och Åland, men ingen har hittills nappat på kroken.
När slutrapporten från Ålandskommittén är klar 2017 går den ut på en omfattande remissrunda, precis som delbetänkandet 2015 gjorde. Men risken är stor att den allmänna debatten även under remissrundan inte tar fart. Risken är stor att ålänningarna aldrig ges verktygen att föra en debatt om den här omfattande och viktiga lagen och att beslutet inte blir demokratiskt förankrat.
Vi har representativ demokrati och vårt system bygger på att förtoendevalda fattar beslut å våra vägnar. Men vi har inte med våra röster beslutat vad vi vill i den självstyrelsepolitiska debatten.
Medlemmarna i Ålandskommittén är kunniga och gör säkert ett bra jobb. Problemet är att vi inte vet vad de jobbar på.
