DELA
© Nya Åland

Vänsterns kris leder tillbaka till rötterna

Det blev aldrig riktigt bra med Mona Sahlin som partiordförande för de svenska socialdemokraterna.
Hennes momentum, den tid då hon borde och kunde ha gjort en mer bestående insats som ordförande var då den så kallade Toblerone-affären exploderade.
När Mona Sahlin för fyra år sedan fick ta över partiet efter Göran Persson var det ingen som direkt jublade. Redan från början fanns någon slags gnagande misstro och brist på entusiasm i de egna leden, något som blivit uppenbart i den håglösa valrörelsen och bristen på uppslutning kring en ny, reformerad politik för det socialdemokratiska partiet.

Mona Sahlin har givits en oförskyllt dålig bild i media. Hon har fått klä skott för saker hon inte haft ansvar för, kallats korkad och oärlig, närapå förlöjligats av sin egen tidigare partiordförande Göran Persson, och ändå stått upp, ända tills nu. I kritiken fanns helt klart också en könsaspekt som inte gjorde saken bättre.
Det fanns förvisso inget annat att göra, givet att stödet för Sahlin nu vittrat samman helt, men det kommer inte att bli en lätt match för de svenska sossarna att hitta mirakelmannen som nu ska rädda partiet ur dess djupaste svacka någonsin.

samma sätt som vänstern i övriga västeuropeiska länder (inklusive Finland) har de svenska socialdemokraterna ytterligt svårt att förklara vad vänstern står för som högern inte gör. Och det beror nästan uteslutande på att högern flyttat sina positioner vänsterut, anammat den starka statens välfärdssystem som sina egna, men hävdat att man ger mer genom att utföra det offentligas serviceproduktion i privat regi.

Vänstern lider helt enkelt en brist på motpol och motstånd nu när begreppet klass inte längre är synonymt med politisk identitet. När lågavlönade upplever sig få bättre valuta för pengarna med ett högeralternativ, och dessutom ofta sympatiserar med de hårdare tag mot invandring som brukar följa med, vad är då vänsterns alternativ? Jämlikhet med vem då? Frihet från vad då? Broderskap med vem då?

Detta är frågor som socialdemokratin i Sverige och på annat håll måste hitta svar på om man ska vara en kraft att räkna med i framtiden (kom ihåg att socialdemokraterna fortfarande är Sveriges största parti).
Vad man behöver är alltså en karismatisk person, en förnyare, en som har ett brett stöd och mandat. Det är högst betecknande för krisen i partiet att man inte har efterföljare på kö, och att de tyngsta namnen som nämns alla slår ifrån sig frågan med båda händerna.
Åter till ordningen – en socialdemokrati längre åt vänster, med en stark man i ledningen och en retrosnurr på klasskampen, så att gamla väljare känner igen sig, och de nya som efter ytterligare fyra år sett även alliansen misslyckas (precis som alla gör som sitter vid makten) åter ser ett alternativ.

Kanske vågar man också förutspå att det så småninom kommer en backlash för de högerpartier som gått och blivit arbetarpartier, och kanske så småningom tvingas inse att också de har kärnväljare som inte känner sig hemma hos de välfärdskramande nya moderaterna.
Mona Sahlin var en s-partiordförande som kunde ha blivit mycket bra, men hennes timing blev fel en gång för mycket.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax