Vanlig anständighet är ingen intresserad av
Är världen ond, eller är den god? Som journalist sysslar man mycket mer med ondskan än med godheten.
Bästa läsare.
Ibland blir man som journalist och ledarskribent alldeles matt över allt elände i världen som man ska ta ställning och säga något vettigt om. Det är saker som är så förfärliga att man inte på något sätt kan greppa dem.
Som den korta filmsnutten där en äldre syrisk man bär sin 90-åriga mamma på ryggen, för att det är det enda sättet att försöka få henne i trygghet undan kriget.
Eller att en ung pojke överraskande dött på operationsbordet i vad som borde ha varit en rutinoperation.
Eller att en tv-känd kvinna i flera år blir brutalt hånad på nätet för att ”hon är ful och ser konstig ut”.
Eller att det under 2014 fanns cirka 50 miljoner (MILJONER!) flyktingar i världen.
Det finns så mycket lidande och död, så många orättvisor, och så mycket okunskap att man ibland mentalt känner sig som man känner sig i kroppen efter ett tungt träningspass, skakig och urlakad och uttömd på kraft.
Att skriva är att skapa mening, men hur skapar man mening ur det ofattbara, det som kanske är rent existentiella eller teologiska frågor?
Om godhetens väsen skriver man mera sällan. Det är säkert delvis den mediala dramaturgins fel, att man fastnar på det negativa och spektakulära och det omedelbart nyhetsmässiga, och förpassar godheten till marginalen.
Det är också, trots påståenden om motsatsen, det som människor och nyhetskonsumenter begär. Man känner sig inte uppdaterad om man missar den senaste bombningen av Donetsk eller hur Medelhavet, detta dödens hav, mottagit ytterligare 400 liv i sin våta famn.
Det man inte nödvändigtvis anser sig behöva veta är hur många som klarade sig och kom över.
Eftersom det trots allt är fredag, låt oss fortsätta på temat godhet. Vi vill alla (de flesta av oss) vara goda människor. Vi kanske inte bryr oss så mycket om andra, men de allra flesta har ingen åstundan att skada andra, bara de får vara ifred.
Varför låter vi då de negativa föreställningarna, hatarna och fördomarna styra så mycket både av vardagen och de stora besluten.
Det kan tyckas banalt, men de riktigt små sakerna kan vara det som avgör de riktigt stora. Hur två människor med makt möts i ett rum. Om de ler mot varann.
Om en granne du inte känner frågar om hur din mamma mår. Om du lär känna en individ, så du slipper gå på det du tror att du vet om gruppen han eller hon tillhör.
Om någon visar dig kärlek och omtanke så är du, nästan alla av oss, så fånigt funtade att vi blir glada och varma och vill ha mer av det. I en konflikt vill alla vinna, men den som kommer med en lösning som ger alla någon form av seger, vinner mest.
Om en meningsmotståndare berömmer dig, kanske för något helt irrelevant, är du mera benägen att lyssna på hens argument.
Som avslutning, en självklarhet man inte kan lyfta fram ofta nog: Om en högljudd minoritet hatar och föraktar (oberoende av målet för dagen), så är det inte det som är viktiga. Det avgörande, det värmande och goda är att majoriteten inte gör det.
