Valvindar friska, lockelser viska…
Om man ställer sig på rätt ställe med pekfingret i luften och försöker känna av draget i den åländska politiken så känner man det tydligt. Svagt, men tydligt. Valvinden har börjat blåsa.
Hösten 2011 är det val på Åland, och redan nu kan man se en viss försiktig positionering, vissa rörelser in i de egna fållorna, utspel ägnade att bygga bilden av politiker med handlingskraft.
Låt mig ge några exempel.
Liberalerna, som fått kritik för att de både vad gäller förslaget till ramlag för Åland och i skattefrågan varit för passiva och negativa, har nu flyttat fram positionerna. Trots att det lät på ett helt annat sätt ännu i höstas är man nu beredd att gå in för egen beskattning, och glömma sina tidigare dubier vad gäller trygghet om man lämnar klumpsummesystemet.
Här positionerar liberalerna mot centern, som man inte vill lämna som ensamma herrar på täppan när det gäller självstyrelseutveckling. Nu, förklarade Olof Erland i måndagens skattedebatt, vill liberalerna vara först i kön för ett skatteövertagande.
Socialdemokraterna går åt andra hållet, precis in i den nisch där liberalerna suttit. I stället för att driva på ett skatteövertagande som inte är så populärt bland sossarnas väljare och som sannolikt har en mycket lång resa till förverkligande, talar partiordförande Camilla Gunell nu om trygghet, förankring och brist på kunskap. Man byter plats med liberalerna, och kan sannolikt dra till sig väljare som är just så tveksamma som liberalerna framstod i senaste val (som de vann med god marginal). I det förra valet förlorade ju socialdemokraterna på att liberalerna i vissa frågor var mer vänster än sossarna själva.
Hög frekvens på symbolfrågor är ett säkert tecken på stundande val. Räkna dit alla Danne Sundmans åländska flaggdagar, centerns ystra svansföring vad gäller ramlagen, Janke Mattssons plötsliga löfte om vårjakt på guding, för att inte tala om Britt Lundbergs krav på en åländsk EU-parlamentsplats före nästa val.
Räkna med ytterligare utspel från landskapspolitiker som vill visa handlingskraft, och låt oss hoppas att de inte orsakar alltför stor skada.
Huvudstriden står mellan centern och liberalerna om vilket parti som blir det största. Som det nu verkar vill liberalerna utmana centern på egen planhalva och möta centerns krav på utvecklad självstyrelse med sina egna stridsrop.
Funkar den taktiken pressas centern lite ut från mitten, lite längre högerut och lite högre upp i röstläge gentemot Finland, en inte helt osannolik utveckling med tanke på hur viktig Harry Jansson redan blivit för partiet.
Om centern höjer självstyrelseprofilen blir Frisinnad samverkan och Obunden samling också tvungna till det, och hamlar således också längre ut på den politiska skalan för att särskilja just sitt alternativ.
Kort sagt – hittills har en vattendelning skett mellan socialdemokrater och liberaler. Liberalerna puffar på mot centern och sossarna sätter ner foten längre vänsterut, vilket lämnar en glipa mellan partierna som nästan varit sluten förut.
De två partier som just nu liknar varann mest är Frisinnad samverkan och Obunden samling, som kanske i sitt goda samarbete bär fröet till ett tydligare och starkare högerparti än de båda var för sig. Om inte blir det snart nödvändigt med frågor som gör att folk kan skilja dem åt.
