DELA

Valmöjligheter viktiga i utbildningspolitiken

Yrkesutbildning direkt, eller en gymnasieutbildning som ger behörighet för fortsatta studier. Många unga väljer det senare, trots försök från samhället att göra yrkesutbildningar mer attraktiva.
I Sverige har man i en nyligen offentliggjord utredning konstaterat att allt färre elever väljer de yrkesinriktade programmen på gymnasialstadiet. Fler väljer mer teoretiskt inriktade program, trots att de kanske inte är så studieintresserade, för att hålla alla vägar öppna för framtiden genom en gymnasieutbildning som ger kompetens för vidare studier.
Den utvecklingen går tvärt emot den svenske utbildningsministern Jan Björklunds intentioner. Avsikten med uppdelningen av utbildningar som ger högskolekompetens och utbildningar som tydligt siktar mot arbetsmarknaden var att de som väljer yrkesutbildningar ska slippa ödsla tid på studier de inte har nytta av och snabbare komma ut i arbetslivet.

Tanken var god, men problemet tycks vara att ungdomar i 15-16-årsåldern inte tycks redo för ett besluts som är livsavgörande, och därför gör ett öppnare val.
Samma tendens ser man även på Åland, trots att man nu sent omsider kan läsa sig till högskolebehörighet även vid en yrkesutbildning, genom att läsa vissa kurser vid Ålands lyceum.
Denna fråga är på så många sätt avgörande för framtiden att den egentligen måste lösas, men hur man ska göra det vet ingen.

Samhället, till exempel det åländska, har intresse av människor med varierande kunskaper. Man vill gärna ha tillgång till högutbildade människor med erfarenhet och specialkunskaper. Man vill också, för en betydligt billigare peng, har människor som sköter samhällets basservice inom vård, skola och omsorg.
Samhällets resurser, skattepengarna, vill man använda till att utbilda för rätt saker, för det man behöver.
De privata företagen utanför offentlig sektor, vill ha rätt arbetskraft till konkurrenskraftiga löner, och tycker sällan att samhället utbildar till rätt saker. I företagen finns ett självklart intresse att betala så lite som möjligt för utfört arbete.

Slutligen har vi ungdomarna, de som ska utbildas. De tänker, hör och häpna, i första hand på sig själva. De vill helst både ha ett jobb som är roligt och tillfredsställande och en lön som känns tillräcklig.
När de gör sina utbildningsval så tidigt som efter högstadiet är det inte många som vet vad de verkligen vill göra med sina liv, och väljer därefter. Andra ser sina möjligheter och sina begränsningar och väljer bort vissa yrkesbanor för att lönen är för dålig.

Det handlar alltså här om ett politiskt styrmedel som inte till fullo fungerar om man har ett system för att utbilda folk till det som man anser är kostnadseffektivt och behövligt, och folk envisas med att tänka på sig själv först och främst.
Så vad gör man? Erbjuder valmöjligheter och hoppas att tillräckligt många ska välja rätt? Begränsar valmöjligheter och försöker forcera folk att välja rätt? Använder studiemedel som ett påtryckningsmedel (vilket man alltså redan gör)?

Samhället ska självklart inte erbjuda utbildningar man absolut inte har behov av, men kunskap är samtidigt ett område som undflyr alltför exakt kvantifiering. Hur ska man räkna ut nyttan av studier i ämnen som filosofi, musik och bildkonst? Hur ska man veta att om något på det individuella planet är bortkastat bara för att det inte kommer till direkt användning?
Om det finns något område där det är viktigt att bibehålla fria val och valmöjligheter, så är det inom utbildningen.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax