DELA
© Nya Åland

Välkommen hit, kanske

Åland är fantastiskt.

Men det räcker inte.
Det är den tiden på året då man ser vilsna cykelturister i rondellerna och den tiden på året man häpnar över soptunnorna som dominerar utsikten vid turistattraktionerna.

Ålands industri är turismen, besökarna som kommer hit och betalar för sina övernattningar och sin Ålandspannkaka. Åland har också potentialen, den lilla ön med de röda vägarna, den pyttelilla stadskärnan och gullvivorna.

Det är också den tiden på året då ledare som den här skrivs. Ledarskribenterna suckar uppgivet över stora gropar i vägarna, sneda skyltar och dyr mat. År efter år efter år.

Det händer så lite, det händer så långsamt och det som händer verkar vara så slumpmässigt.

Ta Visit Ålands nya satsning till exempel, Peppi Pirat och Kapten Storrumpa. Förvisso är det kul med maskotar, och satsningen är ambitiös och bra, men känns inte det lite … gjort? Hur var det med Ål-anden för några år sedan, eller Ålandsbankens gris, Selina Säl som blev både bok och mjukisdjur och Ville Viking, och … listan kunde göras hur lång som helst.

En del maskotar är kommersiella, andra är mer inriktade på aktiviteter för turisterna, och sammantaget spretar de åt alla håll. Ingen av dem har körts in så länge att den skulle ha slagit igenom på bred front, ingen maskot är självklar för Åland. Vi skramlar fram en per säsong och satsar lika ivrigt varje gång, istället för att dels gå samman, dels satsa långsiktigt.

En av de mer innovativa turistsatsningar som gjorts de senaste åren är bussen som fraktar billösa turister från centrum till Maxinge.

Den är dessvärre ganska symptomatisk: bussen fraktar besökarna från det unika till det globala. Klädbutiker finns det i alla städer, småbåtshamn åt två väderstreck finns det i färre.

Cykelturisterna i rondellerna ja – varför hittar man dem där säsong efter säsong? Det finns skyltar, små gröna som på sina ställen hänger ner halvvägs i diket. Det är dem cykelturisterna tvingas förlita sig på, det är därför de yrar i rondellerna.

Just skyltningen för cykelturister är ett sorgligt kapitel för sig. De hängdes upp för tjugo år sedan – vad finns det att klaga på?

Vad beror det här på? Varför är Åland så dåligt på sin industri?

Varför är öppethållningstiderna anpassade efter att butiksägarna ska hinna till stugan till helgen och inte efter besökarna?

Varför hittar man så ofta ensamma turister på Torggatan som nästan förläget frågar ”Ursäkta, finns det någonstans man kan äta här?”

För ett par år sedan försökte man skapa en gemensam händelsekalender för åländska evenemang. Många evenemang krockade, och tanken på en slags samarbete, eller åtminstone kommunikation föddes. Internet gör gemensamma kalendrar administrativt lätta att sköta, och nu skulle alla arrangörer i god tid kunna gå in i kalendern och både meddela egna evenemang och undvika dubbelbokningar.

Det fungerade inte. Ingen var villig att flytta sina evenemang. ”Vi har alltid haft festivalen då och då, andra får ändra datum.”

Bristen på kommunikation och vilja till samarbeten gjorde att kalendern inte är aktiv längre.

Tänk om turistindustrin på Åland faktiskt skulle ses som ett gemensamt projekt. Landskapet med alla sina museer, enskilda aktörer och stugbyägare, turistbyrån och rederierna skulle exempelvis kunna komma överens om några gemensamma strategier.

Strategierna kunde vara, så här inledningsvis: städa framför turistattraktionerna, inga soptunnor ska synas på Instagrambilderna av Pommern, fixa gemensam och tydlig skyltning över hela Åland och satsa på en gemensam symbol för lång tid framåt.

Det är iallafall en början.

<”Byline tfn”>