Välfärden har olika ansikten
Visst skall alla barn ha rätt att lära känna sina föräldrar. Lika väl som alla barn skall ha samma möjligheter till en god start i livet.
Att det inte är så vet vi, men då får man göra något åt det.
Nya Åland skrev nyligen om pappan, som inte får ta ut föräldraledighet för att vara med sin dotter eftersom han inte bor med mamman och barnet.
Lagen känner inte till sådant, att en förälder som inte bor med barnet trots det vill ha kontakt. Det låter gammaldags så det förslår med tanke på hur familjer ser ut i dag. Lagstiftarna har utgått från att en pappa måste bo tillsammans med mamman för att kunna delta i vården av barnet fullt ut.
Dags för lagstiftarna, en fortfarande rätt manlig skara, att lita litet mer på sin egen förmåga nu när reglerna kring familjeledigheter skall reformeras.
I sammanhanget hänvisade Folkpensionsanstalten till de regler som gäller för barnbidrag. Men är de två sakerna jämförbara? Barnbidraget är till barnet och betalas ut till den adress där barnet bor, oftast i mammans namn eftersom samhället ser ut på det sättet.
Vilket för in tankarna på den senaste diskussionen om barnbidrag. För varje gång det blir sämre tider höjs röster för att göra barnbidraget behovsprövat. Nu visar en enkät i riket att en majoritet av finländarna vill ha det så.
Att en förälder med knappa resurser tycker det är orättvist att någon med sommarstuga på Solkusten och lyxig segelbåt lyfter lika mycket i barnbidrag som den med små inkomster kan man ha förståelse för. Men barnbidraget är inte ett utkomststöd.
Tanken med barnbidrag är att alla skall ha möjlighet till en någorlunda bra start i livet. Det är basen för det vi kallar den nordiska välfärden. Vi bidrar alla med våra skatter till att underlätta starten i livet. De som har höga inkomster bidrar litet mer, de med riktigt små eller inga inkomster slipper betala.
På samma sätt var det tänkt med sjukvården och mycket annat. Så länge vi med våra skattepengar håller igång den allmänna hälso- och sjukvården så skall servicen vara mer eller mindre gratis. Är den det? Långtifrån!
Det vi kallar nordisk välfärd håller helt enkelt på att raseras. Tanken att vi alla skall ha samma tillgång till service från samhällets sida eftersom vi alla bidrar efter förmåga gäller inte längre. Och var slutar det?
Det har sagts här förut, men kan upprepas. Ju mer var och en av oss betalar själv för den service vi behöver, dess mindre är viljan att betala också för andra.
Vi tittar oss omkring, konstaterar att de flesta har det bra. Ett tydligt tecken på den nordiska välfärden.
Men har alla det bra? Om inte så är välfärden inte heltäckande och då är den inte nordisk. Vi lurar oss själva.
Detta är resonemanget bakom barnbidraget, som är lika för alla. Lika för alla barn. Det är fullt möjligt att ändra systemet, men då tar vi steget från ett generellt bidrag till socialbidrag.
Det här var en rätt lång avvikelse från ämnet. Men om nu samhället anser det är värt att satsa pengar på att ett litet barn skall få vara tillsammans med sina föräldrar, varför gör man då skillnad på barnen?
Att alla inte får växa upp med bägge föräldrarna i närheten vet vi. Ibland är det föräldrar som inte vill, ibland andra besvärliga omständigheter.
Men att hindra de föräldrar som verkligen vill ger inte den finländska lagstiftningen något gott betyg.
Den eventuella byråkrati ett smidigare system för med sig måste vara överkomlig. Och kostnaderna för att några pappor till får föräldrapenning kan inte vara annat än väl satsade pengar.
