DELA
© Nya Åland
Foto: Wikimedia Commons/Cristian Ricardo

Vakthunden måste vässa sina tänder

Lögner. Felaktig fakta. Osanningar. Bluff och båg. Kalla det vad du vill. President Donald Trump och hans gelikar kräver bättre journalistik än tidigare.
Allt är precis som vanligt. USA:s President Donald Trump har inte förändrats ett dugg trots att han numera kan titulera sig världens mäktigaste man. Varför skulle han? Det är den här taktiken som tagit honom hela vägen. Den nya administrationen har också fortsatt sitt fullskaliga krig mot medierna trots att kampanjen är över sedan länge. Vita husets pressekreterare Sean Spicers nu världsberömda utskällning i helgen är det senaste exemplet.

Inget är alltså som vanligt. Enligt den nytillträdde presidenten är pressen, den liberala demokratins grundpelare, inte pålitlig. Att amerikanska presidenter ljuger eller kritiserar pressen inför öppen ridå är inget sällsynt. Det ovanliga med Trump är att han ljuger om så uppenbara saker och han gör det nonchalant. Trumps stab talar om ”alternativ fakta”. En eufemism för blåljuga.

Frågan är hur pressen reagerar på den dramatiska förändring som nu sker. I förra veckan skrev ett 60-tal journalistorganisationer till den nya administrationen, skriver Columbia Journalism Review. I brevet bad de den då tillträdande presidenten att öppet bekräfta sitt engagemang för öppenhet och införa förbud mot en mer restriktiv informationspolitik. Journalisterna bad också den nya administrationen att engagera sig för ett fritt informationsflöde. Med tanke på helgens händelser verkar uppmaningen inte ha fått någon större genomslagskraft.

Vad gör medierna då? De amerikanska medierna har meddelat att de fortsätter rapportera som vanligt. Budskapet är att presidenten inte kommer att kunna bestämma vad pressen rapporterar om. Flera stora mediehus har dessutom satsat allt större resurser på sin Vita huset-bevakning och på faktagranskning. Det är ett steg i rätt riktning.

Nästa steg är att inte agera stenografer eller megafoner för den här typer av faktaresistent populism.

CNN:s val att inte livesända presskonferensen visar att kanalen tar sitt ansvar för att inte bli en megafon för den nya presidenten. När Vita huset arrangerar en presskonferens där uppenbara faktafel förekommer för att förleda befolkningen och inga frågor tillåts ska inte materialet pumpas ut i seriösa mediekanaler. CNN:s beslut att inte livesända presskonferensen är ett tecken på att medierna är snabba på att anpassa sig och ta sitt ansvar på allvar.

Tacklas utmaningen rätt kan det leda till bättre journalistik. I dag strävar medierna oftast efter att vara först och störst. Men det hjälper inte mot populisterna, snarare tvärtom. Lösningen för att peta hål på de blånekande populisterna är därför mera analys och en högre kvalitet på bevakningen.

Journalister är ganska bra på att rapportera om varifrån statistik kommer och vilket forskningsunderlaget är. Nu blir det ännu relevantare att analysera i vilken riktning politiker vill leda diskussionen då de presenterar sitt faktaunderlag.

Problematiken med uppmärksamhetssökande populister finns också i Finland. Ett exempel är den numera ökända presskonferensen som arrangerades i Sannfinländarnas regi, men sändes av både Helsingin Sanomat och Yle. Under presskonferensen lade partisekreterare Matti Putkonen fram en ”svart lista” på politiker, forskare och journalister. Genom de stora mediehusens kanaler spreds videon till en betydligt större publik än om den endast sänts på partiets egen sajt.

Också på Åland kan motsvarande rörelse skönjas. Den rörelsen mår bra av det som händer i USA och lita på att motsvarande knep testas inför nästa lagtingsval och kommunalval. Journalistiken har en roll att sätta politiska budskap i ett sammanhang och fundera på vilka händelser och uttalanden som har ett nyhetsvärde. Därför är den granskande pressen är viktigare än någonsin.