DELA
Foto: Stefan Öhberg<07_Bildrubrik>SÄKERT? Det är bara det att vapen aldrig är säkra. Säkerheten ligger helt hos den som hanterar vapnet, skriver ledarskribenten.

Vågar man som lekman lägga sig i jakten?

En olycka är en olycka. Man kan ramla från köksstegen och bryta benet. Eller halka på ett berg och få hagel i kroppen. Ni har antagligen alla läst vad som hände Daniel Eriksson.

Det finns saker som är näst intill heliga. Vapen hör av någon anledning till den kategorin. Vi har i årtionden följt debatten i USA, där det ses som en mänsklig rättighet att bära vapen – och använda det. I självförsvar, mot inkräktare, mot någon man misstänker att kan vara inkräktare.

Enligt en artikel i Läkartidningen för något år sedan begicks det drygt 10 000 mord i USA år 2010. Skjutvapen var inblandade i 68 procent av fallen. Samma år skedde närmare 40 000 självmord, där skjutvapen var inblandade i hälften av fallen.

Det som också konstaterades var att ju strängare regler – de varierar från delstat till delstat – dess färre dödsfall.

Är någon förvånad? Inte hos oss, vi vet att skjutvapen är livsfarliga. Men det finns tillfällen när det anses fullkomligt naturligt också hos oss att gå omkring med vapen. Och där skall lekmän inte sticka in näsan. Vi talar jakt.

En del av oss ser jakt som ett naturligt sätt att skaffa mat. En del ser det rentav som ett nöje, ser det som ett sätt att komma ut i naturen, umgås med kompisar, dela ett intresse. Och så finns det några som överhuvudtaget inte accepterar att folk springer omkring i naturen och skjuter på sånt som lever.

Med tanke på hur många jägare vi har på Åland – och hur mycket vapen de hanterar – så kan man möjligen anse att olyckorna hålls på en låg nivå. Men ärligt talat, skall en hobby, ett nöje, få kräva offer överhuvudtaget?

Daniel Eriksson är en försiktig jägare, går aldrig med laddat gevär eller utsätter sina jaktkamrater för fara genom slarvig vapenhantering. Trots det lyckades han vådaskjuta sig själv. Det kunde ha gått mycket värre, för honom själv eller för någon annan om det hade stått någon i närheten.

Nu går han ut och varnar sin medjägare. Bra.

Men det är nu det besvärliga kommer. Om våra jägare är ansvarskännande, vet hur vapnen skall hanteras, aldrig tar risken att utsätta andra eller sig själva för fara, varför måste de då varnas?

Frågan är insinuant, det medges. Många kommer att bli arga eller sårade. Många skulle aldrig …

Skulle aldrig låta ett vapen ligga i bilen eller i olåst skåp med ammunition inom räckhåll. Och om man gör det så är det ju för att det är fullkomligt säkert.

Det är bara det att vapen aldrig är säkra. Säkerheten ligger helt hos den som hanterar vapnet.