Vad som görs med mark viktigare än vem som äger
En återvändsgränd.
Det är resultatet av det politiska arbete som gjorts för att reformera jordförvärvsreglerna.
Efter segdragna diskussioner i en parlamentarisk kommitté kom man till att reglerna behöver förtydligas. Detta har landskapsregeringen tolkat som ett behov av uppstramning, vilket i sin tur lett till ett reformarbete som i sin tur lett till ett förslag som i månader varit nästan färdigt.
Ingenting, med andra ord.
Att döma av tidigare signaler (från före valet) är detta inte nödvändigtvis en fråga som landskapsregeringens två partier är överens om. När det gäller jordförvärv har centern alltid företrätt en strängare linje, medan liberalerna varit beredda att, just det, liberalisera.
Alldeles klart är det förstås att reglerna för jordförvärv måste vara enhetliga för bolag och privatpersoner, att beslut måste vara förutsägbara och helst att den linje man går in för faktiskt gynnar det åländska samhället.
Jordförvärvsreglerna har historiskt först och främst utgjort ett skydd för att hålla markägandet i åländska händer. Det är en helt logisk och bra tanke så länge det är jordbruks- eller skogsmark det handlar om, när det är själva jorden som är produktionsmedlet.
Så är i raskt minskande utsträckning fallet. I dag är mark främst bostadsområde, rekreationsområde och naturligtvis industri- och företagsområde. Jordförvärvsreglerna har i stället för att vara ett skydd av livsviktiga produktionsmedel blivit ett hinder för inflyttnings- och arbetsmarknadsutveckling.
Ta fallet Carita Weiss till exempel. Här har vi en nybliven vd vid ett framgångsrikt åländskt företag som vill köpa en fin strandtomt på planerat område, för fast bosättning. Som privatperson får hon inte det, och kanske inte heller i det nybildade bostadsaktiebolaget, inte ens fast självaste bankdirektören gått med som styrelsemedlem.
Av reaktionerna från allmänheten att döma hade det varit bättre om det gällt en fulare tomt utan tillgång till strand.
Här måste man ställa sig frågan – på vilket sätt skadas det åländska samhället av att personer som inte har hembygdsrätt äger bostadstomter på planerad mark? Om de som köpare betalar och som ägare håller sig till lagar och regler, hur är det värre än om en infödd ålänning äger samma mark?
Ingen vill att en uppluckring av jordförvärvsrätten ska leda till att vem som helst får köpa vad som helst i vilket syfte som helst, men när det handlar om bostadstomter för inflyttade, på Åland fast bosatta människor så är det i dagens rörliga samhälle orimligt att kräva fem års väntetid.
Och, kom ihåg, detta har absolut inget att göra med möjligheten att skydda åländsk mark mot exploatering. Med en så bristfällig markplanering som landskapet idag har kan varenda vacker fläck på våra tusende öar överexploateras så mycket man vill och har råd med, av tvättäkta ålänningar.
Se bara hur det går med landskapet som ägare. När man vill bygga golfbana på sin egen mark på Stornäset är man beredd att glömma allt vad principer och planering heter för att få göra det man för stunden vill.
Detta tål att med en dåres envishet upprepa; Åland behöver bättre planering, inte mer stramare regler för vems om får äga. Det är vad som är viktigt, inte vem.
