DELA
© Nya Åland

Vad skall våra politiker ersättas för och hur?

Finns det någonting mer intressant än pengar?
Isynnerhet om det gäller förtroendevaldas hantering av våra skattepengar.
Och om det gäller den del av pengarna som hamnar i de förtroendevaldas egna fickor är intresset maximalt.
Nya Åland berättade i går att reglerna för lagtingsledamöternas ersättningar skall ses över. Av texten att döma finns det all anledning. Varför skall en få maten betald, men inte en annan?
Varför betalas det överhuvudtaget ut ersättningar utöver ett rätt hyfsat arvode för uppdraget. Skattefritt dessutom.

Ersättningarna finns för att täcka kostnader som ledamöterna har för att sköta sitt uppdrag. Tänk på dig själv. Om du i jobbet måste åka ut och besöka kunder så betalar du inte de resorna av din lön. De betalas av arbetsgivaren.
I det här fallet är det vi väljare och skattebetalare, men också soffliggarna och eventuella medellösa, som är arbetsgivare. Det är vi som skall stå för kostnaderna som lagtingsledamöterna har för att sköta sitt uppdrag.
Man ringer kanske mer än man skulle göra som vanlig gräsrot. Man behöver kanske klä sig litet bättre, eller annorlunda jämfört med det civila livet. Man skall ut på fler möten, som kostar i både tid, bensin och slitage på bilen.
Man måste bo så man kommer till och från sin arbetsplats. Och så vidare.
Vad av detta skall vi arbetsgivare betala och vad skall ledamoten stå för själv? Och hur skall systemet bli rättvist och genomskinligt, så ingen kommer åt att fuska. För vi misstänker ju alltid alla andra för fusk, eller hur?

Och skattefriheten?
Om vi är överens om att vissa kostnader skall ersättas, då kan vi ju inte ta tillbaka en del av pengarna i form av skatt. För då blir kostnaderna ersatta bara till en del.
Det är antagligen så man har resonerat när de skattefria ersättningarna i tiden infördes. Och alla lyfter vi fortfarande skattefria dagtraktamenten när vi reser i jobbet, utan att tänka närmare på det.
Men vi får inte dagtraktamente utöver lönen för att vi sitter på våra jobb från 9 till 5.
Så det finns ett och annat att diskutera och reda ut. Varför ser systemet ut som det gör, är det bra eller kan man göra det bättre och i så fall hur?

Det har under årens lopp skrivits mycket om EU-parlamentarikernas skattefria förmåner, som så småningom har börjat ses över. Där stack det bland annat i ögonen att man kunde göra sig pengar på att resa turistklass på flyget hem med få betalt för första klass.
I riksdagen har det under årens lopp dykt upp fall där till exempel någon har varit skriven i norra Finland och lyft höga ersättningar men i praktiken har bott i huvudstadsregionen.
Det är den sortens småsnålhet som förstör för många. Och det är den sortens småsnålhet som sätter fart på politikerföraktet. Så det är bra att lagtinget tar itu med ersättningarna innan det börjar dyka upp missbruksskandaler här på hemmaplan.

Det system för ersättningar som lagtinget tillämpar i dag verkar rätt och slätt inte bra. Varför får ledamöterna ersättning för resor till och från? Kan de inte som alla andra dra av kostnaden i beskattningen?
Lagtingsdirektör Susanne Eriksson kastar fram tanken på schablonersättningar, vilket kunde vara en smidig väg ut. Man har antagligen en rätt god uppfattning om vilka ersättningar som har betalats ut och kunde på basen av det gå in för en summa per månad, en summa som betalas ut automatiskt.
I riksdagen har man det systemet, graderat beroende på var i landet ledamoten bor. På så sätt slipper man misstänka folk för fusk och byråkratin minskar.
Och samtidigt kunde man titta på skattefriheten. Att lagtingsarvodet och kostnadsersättningen betalas skilt för sig är ok, då vet man vad som är vad. Men vad hindrar att ersättningen är så pass väl tilltagen att ledamöterna har råd att betala skatt på summan.
Det kan tänkas se ut som ett nollsummespel, där staten ger och staten tar. Men smaka på ordet ”skattefrälse”. Känns det dagsfärskt?

HARRIET TUOMINEN

harriet.tuominen@nyan.ax