DELA
© Nya Åland

Vad ska vi göra med dem som inte ens kan söka hjälp?

I tisdagens Nya Åland skriver vi om att hemlösa personer börjat dyka upp i hamnterminalen, och ibland tillbringar natten på toaletterna där, för att de inte har någon annanstans att ta vägen.
Mariehamns stads socialdirektör Susanne Lehtinen säger: ”Vi har ju ingen uppsökande verksamhet utan vi hanterar ärenden som kommer till oss.”
Hon berättar vidare att socialförvaltningen visserligen erbjuder vård och stöd utöver de lagstadgade bidrag man har rätt till om man söker, men att socialen inte kan tvinga någon varken att ta kontakt eller att söka vård.

Så är det. Det finns ramar och begränsningar för vad socialarbetare kan och ska göra, och om en person är oförmögen att söka den hjälp som erbjuds så är han eller hon inte, om man uttrycker det krasst, socialens problem. Så har vi bestämt i den lagstiftning som gäller.
Så, vems problem är man, om man är så besvärlig, så sjuk eller så djupt nere i ett missbruk att man inte klarar ett eget boende, inte kan klara ett jobb och inte kan eller vågar söka hjälp från myndigheter? Vems ansvar är den person som är så förvirrad, aggressiv eller hjälplös att han eller hon inte kan ta vara på sig själv?

Här finns en gråzon där svagheterna i vårt välfärdssystem blottas. När Grelsby sjukhus stängdes och psykiatrin gick över till i huvudsak öppen vård var det en välkommen reform som till stora delar var positiv, men den lämnade ett antal personer i ett mellanland där inte alla klarar sig.
En hårdnande ekonomi gör att flera blir vräkta, ofta personer med ett flertal problem sedan tidigare. Av dessa är inte alla förmögna att ens söka hjälp. När Parkgatan 24 stängdes fanns det individer som hamnade fel, eller hamnade helt utanför.
Det finns människor som kommit till vårt landskap, vana med ett stenhårt utanförskap och att alla kontakter med myndigheter ska undvikas i det längsta.

Har vi som samhälle ett ansvar för det? Eller som individer? Vilka organisationer tar sig an dem som är besvärliga, bråkiga, alkoholiserade, drogade, psykotiska eller till och med kriminella. De obehagliga och äckliga?
Frågan är intressant för att den ytterst blottlägger vad vi tycker en människa er värd som är värdelös, både som producent, konsument och medmänniska.

Måttet på vårt samhälles ekonomiska framgång och framtid må vila på entreprenörerna och medelklassens välmående och bekvämlighet. Utveckling kanske handlar om utbildning, om tillväxt och om framgång.
Måttet på vår medmänsklighet handlar om hur vi behandlar de hjälplösa, de nödställda, de övergivna och förbrukade.

Det är klart att det inte är bra om det ligger en potentiellt farlig individ och sover ruset av sig i terminalen. Det är inte socialens sak. Inte polisens, annat än tillfälligt. Tvångsvård finns bara under strikt reglerade former. Ingens ansvar. Allas problem.
Allra minst behövs det ett härbärge på Åland, där den som inget annat har kan söka tillfälligt skydd.

Måtte det finnas någon eller några som inte tycker att det är någon annans problem. Någon.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax