Vad ska public service göra för medborgarnas pengar?
I både Sverige och Finland pågår debatter om hur public service ska få breda ut sig i de olika distributionskanaler som växer fram i allt snabbare takt.
Alla är överens om att tv- och radioverksamhet är en naturlig form för SVT, SR och Yle, men utöver det?
Expressens chefredaktör, Thomas Mattsson, initierade strax före påsk en debatt kring Sveriges Radios satsning på webbnyheter som ska lanseras på onsdag. Enligt en artikel i Radiotidningen ska den nyomgjorda sajten sverigesradio.se utgöra ” ett alternativ till exempelvis aftonbladet.se” och innehållet ska vara ”nyheter och aktualiteter, snarare än programinnehåll”.
Detta är en brutal omkastning av tolkningen av uppdraget för public service. Från att göra bred bevakning i radio ska statsfinansierade SR nu i stället konkurrera med privat media.
Liknande är situationen i Finland där Yles hemsida utvecklats till en bra och innehållsrik nyhetssajt och nyhetsbyrå. Redan i dag har Finska Notisbyrån, FNB, känt av konkurrensen från det statliga, och numera skattefinansierade, företaget.
De flesta tidningar har i dag problem med svikande upplagor och konjunkturkänslig annonsmarknad. De massiva uppsägningarna i nordisk media de senaste åren talar sitt tydliga språk, liksom sammanslagningarna av tidningar. Mångfalden, och därmed granskningen av makten, blir allt mer likriktad och utarmad.
Det är inte bara en jobbig tid för oss som är verksamma i den här branschen, utan också ett hot mot demokratin. Utan en mångfald i ”den tredje statsmakten” försvinner en av samhällets granskande krafter och risken att detta utnyttjas av mindre nogräknade makthavare ökar.
Det är alltså i denna tid som public service-företagen både till öster och väster om oss väljer att, med statsmedel i ryggen, lägga ytterligare bördor på medierna genom att utmana dem på områden som tidigare inte varit public service områden.
Inom vilken annan bransch skulle det accepteras att ett offentligt ägt företag med berått mod och statens pengar som uppbackning utmanar privatägda företag på områden där denna konkurrens aldrig tidigare varit aktuell?
Också här på Åland borde den här debatten föras. Ålands radio och tv (ÅRTV) har att följa landskapets mediepolitiska. I det står bland annat att läsa att ”den viktigaste prioriteringen inom åländsk mediepolitik är dock ett tryggande och utvecklande av public servicebolaget Ålands radio och TV Ab. Däremot ska public service inte konkurrera med privata aktörer om annonsmarknaden.”
Med ÅRTV:s webbsajt – med skrivna nyheter, inte sällan med hänvisning till de lokala åländska tidningarna – finns det fog att säga att ÅRTV utmanar både Nya Åland och tidningen Åland om annonsmarknaden på basen av att det är läsarunderlaget som bygger annonsmarknaden på en öppen webbsajt.
Än mer intressant blir diskussionen om public service-konkurrensen om man också tar in det faktum att allt fler mediesajter tvingas införa så kallade betalväggar för att få betalt för journalistiken också digitalt. Hur ska tidningar klara att få kunder att betala för innehåll när statliga SR och Yle samt landskapsägda ÅRTV satsar på nätet och erbjuder samma sak gratis?
Visst kan man säga att det är fint att få nyheter gratis, men samtidigt är risken stor att mångfalden snabbt slås ut på grund av beslut fattade av just de makthavare som medierna har i uppdrag att granska.
Det ska poängteras att undertecknad inte menar att public service ska hålla sig borta från internet, inte alls. Men formen av det public service levererar, traditionsenligt programutbud kontra det nya textinnehållet, tål att och bör diskuteras.
