Vad kan hända om man förblir ålänning längre?
När lagtingsperioden inleds lämnar Liberalerna in en motion om att tiden då man får behålla sin hembygdsrätt om man flyttar från Åland förlängs från fem till åtta år, för alla.
Tidigare har man diskuterat en förlängning av tiden bara för studerande.
Landskapsregeringen, närmare bestämt kansliminister Gun-Mari Lindholm (Ob), har en revision av lagstiftningen på sitt bord. Ärendet har behandlats av en parlamentarisk kommitté som var helt enig om att situationen ska underlättas särskilt för åländska studerande som vill återvända till Åland.
Så. Alla är överens. Nästan. Inte.
Alla vill så väl. Åländska ungdomar ska komma hem. Bortflyttade ska återvända. Internationell erfarenhet ska inströmma till landskapet och alla tänkbara hinder ska undanröjas.
Det är när man börjar titta på detaljerna som Horn-Per kommer fram.
Ska nån som bor utomlands i många år få köpa mark på Åland för en liten sommarstuga?
Ska, som centerledare Harry Jansson uttrycker det ”kreti och pleti” få behålla sin hembygdsrätt längre än fem år? Inte enligt Centerledaren i alla fall.
Vad skulle hända om hembygdsrätten vore något man får efter fem år, eller föds till, men aldrig blir av med? Skulle Åland skakas i sina grundvalar om bortaålänningar fick fortsätta vara ålänningar även juridiskt och kanske i högre utsträckning än i dag skulle behålla eller köpa sommarstugor och markområden.
Vilka skulle de negativa konsekvenserna för Åland vara om man gjorde som Liberalerna föreslår, och låter alla ålänningar behålla hembygdsrätten i åtta år?
Hmm. Hmm. Kanske några fler sommarstugor då. Kanske starka band till Åland som hålls starka lite längre. Kanske lite lättare att återflytta.
Det finns, alla försäkringar och förbindligheter till trots, en ryggmärgsreflex av missunnsam protektionism i värnandet av en exklusiv och uteslutande hembygdsrätt. Den innehåller någon del irritation över att folk som flyttat härifrån tror att dom kan komma och komma bara. En nypa förakt mot dem som går under samlingsnamnet ”stockholmare” eller ”finlandssvenskar”. En rejäl näve rädsla över att ”dom ska komma” och ta något som vi själva vill ha.
Ofta mumlas det något om att det är viktigare för skärgården med fast boende, och viktigare för Åland med riktig inflyttning. Och undertexten är att de bortflyttade ska vara glada om de får komma på besök, och ska nöja sig med lite mindre, när det nu inte passade att bo här på riktigt.
Nå jo, kan man tänka. Om det var trångt så, men det är det ju inte.
Skärgården avfolkas ändå, och hålls vid liv till stor del på intäkterna från den kortkorta sommarsäsongen. Landskapet som helhet har en positiv befolkningsutveckling. Kanske att flera bortaålänningar skulle återflytta om de fick fortsätta vara juridiska lika väl som känslomässiga ålänningar?
Liberalernas förslag är inte dumt, just för att det avdramatiserar hela frågan åtminstone något litet. Det är bra för Åland om landskapet uppfattas som mer öppet och välkomnande, och det är inte några farliga människor det handlar om. Det är människor födda och uppvuxna på Åland, och människor som bott här i flera år.
Det finns inget att vara rädd för, och om det finns det vore det bra att höra i klartext vad det handlar om.
