DELA
© Nya Åland

Vad har Kroatien gjort Åland för ont?

Både chefredaktör Niklas Lampi och Centerns partiordförande Harry Jansson begår ett tankefel när de resonerar kring Ålands ja eller nej till ett anslutningsavtal för Kroatien till EU.
Argumentet är att Åland nu ska ta tillfället i akt att hota med att säga nej, för att Finland då ska pressas att ge Åland en eftertraktad parlamentsplats, för att det blir så pinsamt för Finland om inte hela territoriet säger ja.

Detta, menar Niklas Lampi, är helt legitimt och vettig ur demokratisk synvinkel, eftersom Finland varit den ”bråkiga eleven” i klassen vad gäller EU-stöd till krisdrabbade länder i Europa. Eftersom Finland krävt garantier för fortsatta stödåtgärder innan man gett sitt ja, ska/kan Åland säga nej till Kroatien om man inte får en parlamentsplats.

Niklas Lampi skriver: ”Nu tror ingen att det omedelbart kommer att falla en parlamentsstol över Åland för att lagtinget sätter sig på tvären”.
Ok. Ålands lagting ska säga nej till Kroatiens anslutning till EU, utan hopp om framgång för det man vill uppnå.

Den stora skillnaden, den avgörande skillnaden här är att Finland villkorat sitt ja till EUs stödpaket för att man är tveksam till hur skattemedel används i Europa, och vill påverka hur den ekonomiska politiken drivs.
Åland skulle alltså säga nej till Kroatien, vars anslutning till EU man inte har någon rimlig eller saklig grund att opponera sig emot, för att markera revir i ett ärende man inte tror sig kunna vinna?

Harry Jansson har en förkärlek för stridsåtgärder mot riket. Som partiordförande i ett parti mitt i en inre slitning om inriktningen på den lokala politiken, väljer han det klassiska tricket att rikta kanonerna utåt, dels för att återta initiativet, dels för att skapa en gemensam fiende att enas mot.
Frågan är om någon tar det på allvar, utom Niklas Lampi förstås, som tar allt på allvar som ger en orsak att utmåla Finland som ett land som inte visar ”respekt för den lagstiftande autonomi man fick under sina vingar”.

Den som vill fortsätta jobba politiskt för en åländsk parlamentsplats och tror att det fortfarande finns en möjlighet, ska naturligtvis göra det. I teorin har man helt rätt, i praktiken är det i växande grad osannolikt att det lyckas. Mot framgång talar många faktorer. EU får flera medlemmar, samtidigt som antalet parlamentsplatser blir färre. Det finns andra lagstiftande regioner, till exempel de stora tyska förbundsstaterna, som inte har egen representation i parlamentet.
Den finländska regeringen, i de olika sammansättningar som funnits sedan EU-inträdet, har ställt sig tämligen kategoriskt avvisande till möjligheten.
Att hota med att säga nej till Kroatiens anslutningsavtal lär inte ändra på den saken.

Det finns förvisso stora problem inom EU. Det är inte sagt att euro-samarbetet överlever krisen, och det är absolut inte oproblematiskt att bankkrisen och den statliga vanskötseln till exempel i Grekland ska lösas med skattemedel från länder med bättre koll på ekonomin.
Dock är det, helt i linje med orsaken till att EU gavs Nobels fredspris i år, ett försök att på politisk, ekonomisk och solidarisk väg lösa väldigt svåra och komplicerade problem.
Om någon på Åland har ett bra förslag på lösning, kom för all del fram med det.
Men att Ålands bidrag till arbetet i den Europeiska unionen skulle bli ett nej till Kroatiens anslutningsavtal, det är bara löjligt.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax