Vad betyder en kommun, befriad från plikter?
Vissa förändringar står och väger länge, ibland i åratal. En sådan är kommun- och samhällsservice-strukturen.
I många, många år har det gjorts påstötar från olika håll, med olika motiv, för att förändra kommunkartan på Åland. Reaktionen var länge helt avvisande, förlöjligande eller förskräckt.
Inför val gjordes försök att väcka frågan om kommunsammanslagningar, men de föll platt till marken, eftersom ingen vill ens utreda fråga.
Det skulle helt enklt inte gå. De många kommunerna var det viktigaste med Åland. Utan dem skulle närdemokratin försvinna, kommunerna utarmas, besluten fattas över huvudet på dem det berör.
De reaktionerna och rädslorna finns fortfarande kvar, men parallellt löper ett nytt spår som blir allt bredare. Det handlar om hur man kan göra saker bättre, med gemensamma ansträngningar, effektivare, och billigare.
Det handlar om att aktivt försöka glömma gammalt groll och satsa på samarbeten där flera har något att vinna.
När förändringen väl satt igång får den en egen fart och dynamik som gör att man sedan väldigt snabbt knappt ens förstår hur man tänkte förut.
Ett lysande och upplyftande exempel är att barnskyddet i Mariehamn och Jomala nu slås ihop, av tjänstemän som enligt stadens barnskyddschef Helena Wachowiak inte orkar vänta på samhällsreformen, och med politikernas välsignelse.
Om en något långsökt liknelse tillåts, så kan detta vara fröet som får ett samgående av flera viktiga funktioner att gro. Marken har beretts av landskapsregeringens utredningar och avsiktsförklaringar, jorden är gödslad och bevattnad med prognoser om framtida försörjningskvoter och ekonomiska utsikter.
Nu är det dags att växa, och att se växandet som den möjlighet det är att göra saker på ett bättre sätt.
Samtidigt borde faktiskt en ny diskussion sätta igång, den om det bästa och viktigaste i kommunerna som vi känner dem i dag, och vilka saker som är viktiga och kära för människor. Vad är det som gör en saltvikare till en saltvikare, eller en lemlänning till en lemlänning? Är det kommunen som politisk enhet? Är det ett idrottslag, är det kyrkan mitt i byn, är det den gamla kyrksocknen.
Om servicen i kommunerna samordnas på tvären på olika sätt (och naturligtvis kommer också äldreomsorgen att omfattas av en sådan reform), vad blir då kvar som är viktigt?
Det som skapar sammanhållning, kärlek och vänskap i vardagen i byarna och kommunenrna, det är omistligt, men vad är det? Utöver en vänskaplig rivalitet och en destruktiv konkurrens med andra byar och andra kommuner?
Det låter kanske lättviktigt i förhållande till siffrorna och prognoserna, men vad är det som känns? Hur känns det?
Svaret, det kan ligga i kulturen, i historien, i arvet efter tidigare generationer. Det kan ligga i själva naturen, i de dolda stigar som bara den som bor på en plats känner till, i hjärtat inristat i barken på ett träd, i kräftvattnen, ungdomslokalen som kan få nytt liv, i talkan för att bygga en gemensam badbrygga.
Tänk var en kommun kan betyda, om den befrias från försörjningsplikten och bara kan älskas fritt.
