DELA
© Nya Åland

Vad är en kvinna värd?

Ett liv är ett liv, det kan inte mätas i pengar.
Men att kränka ett liv, att hota, misshandla, våldföra sig på, det kan mätas. Det görs varje dag och på ett sätt som klart visar att det dröjer innan Internationella kvinnodagen har blivit överflödig.
En man kidnappade en arvtagerska, höll henne i fångenskap drygt två veckor och släppte henne först när föräldrarna betalat en lösensumma på 8 miljoner euro. Åklagaren yrkar på minst 8 års fängelse.
En lärare våldtar en elev – detaljerna vet vi inget om, men det handlar om våldtäkt – och döms till drygt ett års villkorligt fängelse.
En kvinna misshandlas av en manlig bekant och måste efter misshandeln lappas ihop i ansiktet med titanplatta, skruvar och nät. Dessutom har hon för resten av livet nedsatt hörsel på ena örat. Mannen får samhällstjänst.
Och det här fallet minns ni:
En nioårig flicka i Brasilien genomgick abort när hon var gravid i fjärde månaden med tvillingar. Hon skulle ha dött om graviditeten hade fått fortsätta. Läkarna som utförde aborten samt flickans mamma bannlystes av katolska kyrkan på grund av aborten. Flickan hade våldtagits av sin styvfar, som hade utnyttjat henne i flera år.

Det är i dag 100 år sedan den internationella kvinnodagen instiftades vid den socialistiska världsorganisationen Andra internationalen. FN följde efter 1977. Kvinnodagen handlar om jämställdhet, om kvinnornas plats i samhället. Det är med andra ord en dag som aldrig borde ha behövts, men som åtminstone borde vara obehövlig år 2010.
Exemplen ovan visar att det inte är så.
Det första exemplet, den kidnappade arvtagerskan, finns med som motvikt till våldtäkt och misshandel. Kvinnan våldtogs inte. Misshandlades i den meningen att hon hölls inlåst i en bur, men blev inte sönderslagen. Så varför ett så mycket strängare straff än för de andra?
Familjen pressades på pengar. Det var pengarna som ledde till kravet på ett mycket strängt straff, ingalunda att en kvinna satt fångad i en bur. Någon annan förklaring är svår att finna.

Men samtidigt. Vi som bor i Norden har det bra, också vi kvinnor. Relativt sett bra. Familjevåldet är visserligen utbrett i åtminstone vissa regioner – tillåts vara utbrett – men vi får röra oss fritt, tänka fritt, hantera våra egna pengar. Vi får själva avgöra i vilken takt barnen skall födas.
Vi tillåts sköta oss och vi tillåts missköta oss. Men jämställt är samhället inte. Kvinnorna jobbar mer och förtjänar mindre. Om alla människor är lika värda så finns det ingen anledning att ha det så.
Det är bara så lätt att frånse den sortens små skönhetsfläckar när man konfronteras med fall som flickan i Brasilien. Och det är ingalunda de brasilianska myndigheterna som tvingar fram den sortens grymheter. Det är den katolska kyrkan.
Det är också den katolska kyrkan som motarbetar preventivmedel, som kunde dämpa spridningen av hiv och aids bland de fattiga i Afrika. Offren är kvinnor och barn.
Är det inte på tiden att världens samlade kvinnokraft äntligen lyser den katolska kyrkan i bann.

Det skall inte betyda att kvinnor i mer jämställda delar av världen avstår från att driva sina egna intressen samtidigt. Det hjälper inte kvinnorna i andra delar av världen om vi i Norden ger avkall på jämställdheten.

HARRIET TUOMINEN

harriet.tuominen@nyan.ax