Vad är alternativet till kommunal konkurs?
En kommun kan inte gå i konkurs, säger Kökars kommundirektör Kurt Forsman.
Det måste gå att ställa krav på kommunernas ekonomi, säger revisorn Magnus Lundberg.
Men om det inte finns något att balansera? Om det rätt och slätt inte finns pengar?
Det är en intressant fråga GRM-revisorn Magnus Lundberg tar upp i sin insändare i fredagens tidning. Vilka krav kan ställas på hur en kommun sköter sin ekonomi? Skall en kommun få låna upp obegränsade mängder utan en rimlig plan för återbetalning?
Det är uppenbart att det är den ekonomiska situationen på Kökar som har inspirerat Lundberg till insändaren, men problemet är inte nytt. En liten kommun med minskande och samtidigt åldrande befolkning har svårt att få in pengar via skatterna till vård, skola och omsorg. Vad skall man göra, det går inte att låna till driften, inte i det långa loppet?
Lundbergs recept är att ge revisorerna en möjlighet att i tid ställa krav på ledningen, så att man sätter in motåtgärder innan problemen har vuxit kommunen över huvudet. För att kunna göra det behövs en lag. Den lagen finns inte.
Att kommuner som lånar också gör upp en plan för hur lånen betalas tillbaka – det Lundberg efterlyser – låter nästan för enkelt. Varje kommunledning med någorlunda ansvarskänsla förväntas väl automatiskt ha en plan för återbetalning. Allt annat verkar ansvarslöst.
Men om det inte finns något att bygga en plan på, om det är som Forsman säger om Kökar att det inte går att spara mer på driften och att det inte finns några fastigheter att sälja. Vad gör man då?
Eftersom en kommun inte kan gå i konkurs, man kan inte lämna invånarna utan skola och omsorg oberoende av hur illa det är ställt, så blir det landskapet som måste träda till med pengar. Landskapet måste gå in och reda upp, se till att basservicen fungerar, utan att ha möjlighet att hindra att det först går på tok.
På rikssidan, där skuldsättningen per invånare i kommunerna är betydligt lägre än på Åland, finns ett rätt tufft program för kommuner som inte ”sköter sig”. Om ekonomin inte fyller vissa minimikrav så tar staten över. Så har det i höst gått för Hangö, där en arbetsgrupp vid finansministeriet försöker få ordning på ekonomin. Skuldsättningen där ligger för övrigt på samma nivå som på Kökar, runt 5.000 euro per invånare.
Speciellt trevligt låter det inte, men det är helt säkert också avsikten. Kommunen förvarnas om att staten har ögonen på ekonomin och ledningen förväntas göra sitt yttersta för att hålla kommunen borta från krislistan.
Magnus Lundberg pekar på en annan intressant omständighet. På Åland är det landskapet som har tagit över ansvaret för gymnasieutbildningen och sjukvården, som på rikssidan bekostas av kommunerna. Trots det har de åländska kommunerna högre skuldbörda per invånare är kommunerna i riket. Detta trots att man alltså inte behöver investera i skolor och vårdinrättningar.
Lundberg ropar inte på kommunsammanslagningar – varför skulle Lemland och Jomala, som är skuldfria, gå samman med hårt skuldsatta Mariehamn? – men han vill ha regler för kommunerna. Det kan man förmoda att alla revisorer vill ha, ett regelverk som alla måste hålla sig till.
Det är val om ett år. Hur den kommunala ekonomin läggs upp brukar inte höra till de heta valfrågorna, men den är viktig.
Skall Åland fortsätta med 16 kommuner? Skall landskapet fortsätta pumpa in pengar i de kommuner som inte klarar sig själva utan att kunna påverka hur kommunerna sköts?
Eller är det dags att diskutera det en gång så radikala förslaget att avskaffa kommunerna, låta landskapet ta över, ha en enda administration på Åland. Då skulle man åtminstone slippa öda energi på att föra över pengar från ett ställe till ett annat med alla de komplicerade regler som behövs för det.
