DELA
© Nya Åland
Foto: Regeringskansliet

Utvecklingen går snabbare än befarat

Chanserna för att regeringen Sipilä ska förbättra svenskan ställning är minimala. Men avvecklingen av svenskan har pågått länge.
På den oansade gräsmattan står en uppnosig statsminister med gräsklipparens gasreglage nedtryckt i botten. Framför honom finns Åland, Folktinget, Vasa Centralsjukhus och rättsväsendet.

Så illustrerar tankesmedjan Agenda pamfletten ”Regeringen Sipilä och svenskan” som publicerades i går. Den drygt 50 sidor långa pamfletten är skriven av Anne Suominen, mångåriga politiska reporter, som nyligen gick i pension. Texterna granskar hur regeringen Sipilä påverkat svenska ställning i Finland.

Sammanställningen talar sitt tydligt språk. Svenskas ställning under Sipilä har försämrats i rask takt och regeringen har inte någon avsikt stoppa utvecklingen. Den ekonomiska utvecklingen och centraliseringen har dessutom pushat på takten.

Allt ses som ett nollsummespel där det som inte ger klirr i kassan rationaliseras bort.

Åland och regeringen Sipilä behandlas också utförligt i kapitlet ”Sannfinländarna styr Ålandspolitiken”. I sig framkommer inget nytt för dem som följt med de åländska medierna.

Men då löften och sveken radas upp efter varandra är det lätt att se varför relationen till Regeringen Sipilä är så dålig.

Även om svenskan lidit många svidande förluster under Sipilä började nedmonteringen av svenskan betydligt tidigare. Landshövding Peter Lindbäck konstatera att en brytningspunkt var i början av 1990-talet då den högsta statsledningen i Finland ”gav sitt tysta samtycke till att den högsta tjänstemannaledningen fick ge avkall på svenskan för att istället lära sig de viktigaste europeiska språken.”

Enligt intervjun är landshövding Peter Lindbäck inte främmande inför tanken att svenskans status borde ändras från national- till minoritetsspråk. Motiveringen är att ”en lagstadgad minoritetsstatus skulle ge kollektiva rättigheter och möjligheter till en positiv särlagstiftning för att trygga den svenskspråkiga minoritetens specialbehov”.

Förutsättningen för att en sådan modell ska fungera är att minoriteten måste ges en stark ställning. Tanken är inte ny, konstaterar Suominen. 2003 presenterade SFP-basen Pär Stenbäck tanken i ”Vision och verklighet – Handbok i överlevnad för Svenskfinland”.

För att en statusförändring inte ska innebära försämringar måste politiker ha en djup förståelse för en minoritets behov. Med tanke på den njugga inställning som regeringen Sipilä har till svenskan och minoriteter i stort, är det inte rätt tidpunkt att börja en sådan förändringsprocess just nu.

Att ändra svenskan status från nationalspråk till minoritetsspråk skulle onekligen vara en stor utmaning för självstyrelsen. Hur skulle de språkliga rättigheterna på Åland tryggas om svenskan gjordes till minoritetsspråk? Är det ens möjligt? Hur tacklar den nya självstyrelselagen en sådan utveckling? Frågorna är stora och svåra.

Pamfletten avslutas med en intervju med huvudpersonen Juha Sipilä själv. I den öppnar statsministern upp för en diskussion om att göra svenskan obligatorisk i studentexamen som avskaffades 2005. Det är lätt att tro att Sipilä förordar, men det enda han konkret säger är att man kanske kunde diskutera frågan.

Både Svenska Folkpartiets ordförande Anna-Maja Henriksson och Ålands riksdagsledamot Mats Löfström välkomnade statsministerns uttalande direkt.

Glädjen blev knappast långvarig. Först fördömde Sannfinländarnas ungdomsförbund tanken, därefter Sannfinländarnas hetaste ordförandekandidat Sampo Terho och sedan Centerns riksdagsledamot Antti Kaikkonen.

Att Sipilä skulle ta strid för svenskan i regeringen är mycket osannolikt eftersom det kunde spräcka hela regeringen.

<”Byline tfn”>