Upprepad osanning blir bara falskare
Man kan ägna ett helt liv åt att beskärma sig över allt som blir fel, sköts illa, är korrumperat eller rent allmänt bara åt helvete. Eller så kan man glädjas och förundras åt att så väldigt mycket fungerar, blir rätt, sköts samvetsgrant och väl och framför allt med goda avsikter.
I dagens åländska samhälle (och förvisso ute i världen också) är det de negativa åsikterna, tankarna och handlingarna som likt kletig svart tjära tar allt mer plats i det offentliga rummet.
En icke oansenlig del av ansvaret för denna utveckling faller på media. Det är vi som så envist gräver fram skandalerna, maktmissbruket, slöseriet med allmänna medel, allt vad det nu kan vara som får folk att säga; ”Är det sant? Det visste jag inte!”.
Vi blir allt bättre på vårt jobb (faktiskt), åtminstone i den meningen att vi genom alla nya informationskanaler snabbare och lättare får fram fakta och information som tidigare gömts undan i arkiv som ingen tittade in i.
En annan orsak är naturligtvis den obegränsade och ohämmade offentligheten på internet – den som gör att vem som helst, var som helst i skydd av anonymitet kan säga fula, elaka, kränkande och osanna saker om andra människor och företeelser.
Många uppfattar när de sitter vid datorn att de rör sig på privat område, bland vänner, och att det är fritt att uttrycka sig med skvaller och osakligheter som man tidigare pratade strunt på byn.
När denna semiprivata offentlighet inte bara ligger där som den illaluktande skvallerbrygd den de facto är tas på allvar, då blir den farlig för de positiva krafterna. Inte för att den verkligheten är sann, utan för att den påverkar våra prioriteringar, våra bedömningar och våra känslor.
De sistnämnda är, på alla tänkbara nivåer, det avgörande och viktigaste motivet i hur beslut fattas.
Det närmaste och mest tragiska exemplet på sistone är behandlingen av en våldtagen 13-åring i Bjästa, där ett helt samhälle vände sig mot offret för att nätskvallret (helt felaktigt) fick för sig att våldtäktsmannen var oskyldig.
Inte ens när fakta blev kända gick det att svänga vulgäropinionen, inte förrän Uppdrag Granskning lyfte på stenen och avslöjade allt osmakligt som krälade där under.
Vilken är boten? Jo, den är enkel men krävande. Anständighet. Medmänsklighet. Vanlig enkel faktakontroll. Civilkurage. Att låta bli tvärsäkra påståenden om sådant man faktiskt inte vet nånting om.
Journalistikens uppgift, när den fungerar som bäst, är att bidra med
1. fakta
2. synvinklar
3. analys
Dessutom i den ordningen. Journalistik med en agenda är något annat och grumligare och mer politiskt.
För var och en av oss gäller det att på det privata planet leva efter de regler vi så gärna skriver andra på näsan. Visst är det ju lockande att vara först med det där saftiga skvallret, att komma med antydningar och gliringar som man efter några lika illa underbyggda varv i skvallerkvarnen kan kalla bekräftade fakta.
Till exempel: Enligt mess- och nätkommentarer är landskapsregeringen (förvaltningen) ett näste för korruption, slöseri med skattemedel till höger och vänster, slarv och sjabbel.
Det är inte sant. Det finns undantag, men till 90 % fungerar vår förvaltning precis som den ska och befolkas av duktiga, ärliga människor som gör sitt allra, allra bästa för att förvalta våra skattemedel på bästa vis.
Och detta vet jag. Det kan alla veta som är intresserade av att sätta sig in i hur Ålands landskapsregering arbetar, hur den interna kontrollen sköts och vad som produceras för pengarna.
Men det kanske inte är lika kul att säga det som att ”allt är skit och det är någon annans fel”.
