DELA
© Nya Åland

Underskatta inte betydelsen av modiga förebilder

Är det lätt och problemfritt att vara homosexuell i dag, eller behövs det fortfarande förebilder som visar vägen?
NBA-stjärnan i basket, Jason Collins, kom i tisdags ut som homosexuell. Han är den första stora stjärnan i en amerikansk lagsport som är öppen med sin sexuella läggning. Reaktionerna blev under de första timmarna efter tillkännagivandet överväldigande positiva. Många lagkamrater och kändisar gav Collins sitt stöd.
Ändå förstår man, inte minst på Collins noggrannt övervägda uttalande, att det är en stor och viktig sak för honom personligen och för i idrotts- och basketvärlden i allmänhet.

Ur ett åländskt och nordiskt politiskt korrekt perspektiv är en öppen homosexualitet kanske inte längre så märkvärdig. Vi har ju ändå upplevt en presidentkandidat som är bög, flera kända artister som är homosexuella och Sverige riksbög Jonas Gardell och hans mumintroll till partner, Mark Lewengood. Vi är minsann toleranta vi.

Eller? Hur många idrottare på lokal och nationell nivå är öppna med sin läggning? Hur många skulle reagera, negativt eller positivt, på om en IFK- eller Åland United-spelare skulle säga som Jason Collins gjorde? Finns det ens ett behov av att någon gör det?

Låt oss fundera. Om du var 15 år, homosexuell tjej eller kille, och fotbollsspelare, skulle du tycka att det var odramatiskt och enkelt att vara den du är (med förbehållet att det förstås inte är enkelt att vara någonting i den åldern)? Skulle du tycka att det var en självklarhet att säga det? Skulle du vara rädd, känna dig ensam, tro att du blir mobbad eller utesluten ur gruppen? Skulle du oroa dig för vad din tränare skulle säga?
Svaret på frågorna är självklart ja. Det är fortfarande laddat, det är fortfarande jobbigt, och det är inte på långa vägar självklart, även om mycket har blivit så mycket bättre.

Det som drivit förändringen är två saker. Öppenhet och offentlig diskussion samt de många oändligt modiga förebilder som tillåtit insyn i sin högst privata sfär för att göra livet lite lättare för andra och yngre människor. Att bli en representant för sin sexualitet kräver sin man eller kvinna, inte bara för de fördomar man möts av, utan för att allt man säger och gör efter den stunden fokuserar på och mäts mot att man är en symbol för en sexuell läggning.

Sångaren är inte sångare, utan sjungande bög. Konstnären är inte konstnär utan lesbisk smyckesdesigner. Ska man vara symbol och förebild för andra så kräver det en uppoffring som de flesta inte är beredda på, men vi andra behöver dem för att se klart, för att vi inte klarar av att komma vidare i våra tankar om det inte finns en verklig, uppskattad och beundransvärd människa att fästa tanken och teorierna vid.
Nästa gång Jason Collins går ut på planen är han inte längre basketspelare. Han är den basketspelande bögen. Då ska han bevisa för alla som fäst blicken (bildligt talat) vid skrevet på honom, att han kan fortsätta vara en bra basketspelare, som råkar gilla killar. Det privata måste upp i offentligheten, i det bländande strålkastarljuset, för att sedan kunna sjunka undan igen som den odramatiska privatsak det egentligen är.

Det är bara att vara tacksam att det finns sådana som vågar.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax