DELA
© Nya Åland

Underhållningsskvadronen – var redo!

Samhällsomstörtande och subversiv konst?

Nej, nej. Vår nya kulturminister vill ha feelgood.
Anni Blomqvist uppfattade sig knappast höra till nöjesbranschen när hon skrev om barn och make som drunknade. Och hur ska Valdemar Nyman betraktas, han som skrev dikter så att gullvivorna slog ut, är han Ålands landskapsnarr?

Ulla-Lena Lundberg som i sin senaste bok skrev om en drunknad fadersgestalt, visste hon att hon skulle liva upp ålänningarna i höstmörkret, och Åländskt rekviem, är det att betrakta som karnevalsmusik?

Joel Pettersson, som skrev texter att gråta åt, Önningebykolonisterna som var före sin tid, operasångerskan Sofie Asplund som håvar in priser och operan Magnus-Maria som gick i bräschen för queer på scenen.

Åländsk bondbrud och Tiina Tahvanainens fotografier, Carina Karlsson (bilden) som skrev om ett drunknat barn, Kjell Ekströms skira akvareller och Minna Palmqvist könsöverskridande mode.

Det är bara vår nya kulturminister som tycker att åländsk kultur ska ”pigga upp i höstmörkret”.

Har han över huvudtaget tagit del av något annat än revyer på amatörscenen?

Under presskonferensen i onsdags då regeringsprogrammet presenterades, gick kulturministern Tony Asumaa (Lib) långt över gränsen när han sa att det är bra med kultur som ”i tider av lågkonjunktur och dystra ekonomiska tider” kan pigga upp vardagen för ålänningarna”.

Inte bara bevisar han sin okunskap om åländsk kultur (se ovan nämnda exempel), han uttrycker också en beställning som överskrider politikers lämpliga förhållningssätt till kulturfältet.

En kulturminister ska inte ”beställa” konstnärernas inriktning.

Vill Asumaa ha underhållning är det visserligen fritt fram för honom att initiera ett sådant projekt, säkert vill rederierna samarbeta, de är ju också i underhållningsbranschen.

Men en kulturminister ska inte uppmana konstnärerna till något särskilt syfte. Vad konstnärerna vill uttrycka är konstnärernas sak. Det kallas fri konst. Fri konst är en av grundbultarna i det demokratiska samhället.

Kultur ska inte ”pigga upp”. Inför en sådan arbetsbeskrivning backar så gott som alla konstnärer. Däremot kan förvisso kultur pigga upp. Också.

Kultur är inte samhällets muntra vitaminspruta, det är så självklart att det inte ska behöva påpekas – allra minst åt en kulturminister.

Nu verkar vi ha fått en kulturminister som inte kan något om varken kulturens väsen eller sitt eget uppdrag. Det är ju inte så bra. Vi får lov att hjälpa honom.

Kanske kan alla åländska bildkonstnärer mejla några fotografier av sina senaste målningar åt Asumaa?

Kanske kan någon driftig arrangör ordna ett evenemang med en kavalkad av uppläsningar och musik av åländska konstnärer; korta snuttar, som en presentation?

Kanske kan musiker skicka sin senaste skiva och biblioteket tydligare peka ut var de åländska författarna finns?

Syftet är inte att pigga upp kulturministern.

Syftet är upp till kulturministern att upptäcka.