Två ronder till landskapet, vad gör Sjömansunionen?
Förändringen kommer för skärgårdstrafiken. Frågan är bara hur den ser ut. Och vilken roll Sjömansunionen ska välja att spela.
I tisdagens Nya Åland (den 27 mars) finns en intervju med rederichef Kaj Jansson, dels om trafiksäkerhetsverkets Trafis beslut att det räcker med fyra mans besättning på Skarven, dels om trafikavdelningens beslut att anställa en vikarierande styrman samt befälhavare till Skarven eftersom den nya arbetstidslagen kräver det.
Den springande punkten kommer egentligen sist i den andra intervjun.
”Kostnaderna måste ner, det är det vi räknar med. Om vi inte lyckas måste turer dras in, och det är en politisk fråga.”
Så långt Kaj Jansson.
Det ligger rätt mycket information i dessa två meningar.
Kostnaderna måste ner. Det råder det en närmast total politisk enighet om. Både den förra och den sittande landskapsregeringen har, med samma trafikminister vid rodret, rört sig i samma riktning. Man försöker hitta en ny struktur för skärgårdstrafiken, den presenterades under den förra landskapsregeringens tid. Man försöker komma tillrätta med personalkostnader som under goda år och starka förhandlingslägen tillåtits skena iväg. Man diskuterar tonnage, även för att ersätta nya storsatsningen Skarven, denna otursförföljda fågel.
Allt detta inbegriper svåra omställningar, allra mest för personalen. Ur fackligt perspektiv innebär det en katastrof, om man fortsätter hålla fast vid den både buffliga och rigida förhandlingsmetod som kännetecknade den senaste Skarven-konflikten.
Nu har sjöfacket förlorat två strider, den om schemalagda pauser ombord, och den om bemanningen på Skarven. Varje gång man hårt driver en fråga där man inte haft torrt på fötterna eller ens sina egna medlemmar till 100 % med sig, försvagas fackets trovärdighet och möjligheter att faktiskt föra medlemmarnas talan.
Det är helt enkelt så att man måste välja sina strider, inte bara de man kan vinna förstås utan också de som är värda att tas. I den ekvation som är landskapspolitik kommer utrymmet för skärgårdstrafiken inte att växa, inte bara för att den gemensamma kakan minskar, utan också för att allt färre människor bor i skärgården, och kostnaden inte rimligen kan motiveras i relation till andra pressande behov.
Därmed inte sagt att det är rätt eller rättvist, bara att det är så.
Det blir mindre pengar till skärgårdstrafiken, både relativt och reellt, alltså måste det till förändring. Om man ska vara delaktig i den förändringen, inte bara påtvingas den, så måste man diskutera, inte kommendera.
När Simo Zitting, Sjömansunionens ordförande, efterfrågas sin kommentar på Trafis beslut så säger han ”Jag har inte sett Trafis rapport och jag vet inte hur övningen gick till.” Ändå dömer han ut beslutet, och vet med säkerhet att besättningen på Skarven haft ”stora svårigheter” att trafikera med fyramannabesättning.
Ok. Kanske är det så. Kanske både landskapsregeringens trafikavdelning och Trafi har fel, och det behövs fem man på Skarven hela tiden.
Då är det bara att gå vidare, som Kaj Jansson gjorde klart i det inledande citatet. Det måste sparas. Vilka turer ska då dras in, om det inte går att köra billigare än i dag? Det är konsekvensen, klart uttalad.
Pest. Eller kolera.
