DELA
© Nya Åland

Två fotbollsspelare kostar lika mycket som hela ÅHS

Zlatan Ibrahimovic är på väg till Paris för nya rekordsummor. Ytterligare ett tecken på att fotbollen har blivit tokig.
I flera dagar har vi kunnat följa cirkusen när svenske landslagskaptenen Zlatan Ibrahimovic eventuellt ska skriva på för Paris Saint-Germain. På en rad nyhetsmedia har det rapporterats live minut för minut och ingen av de inblandade har ens kunnat gå på muggen utan att världen fått veta och genast börja tolka vad det kan betyda för förhandlingarna.
Men det är egentligen inget problem, vår fascination för ”superstjärnor” har växt bortom alla gränser och allt förnuft. Problemet är snarare de pengar som är inblandade i den där affären som eventuellt innebär att Zlatan blir fransman i höst.
Enligt uppgift kommer PSG att betala 65–70 miljoner euro för Ibrahimovic och hans Milan-kompis Thiago Silva. Det är lika mycket som hela ÅHS omsätter i år. Rimligt? Inte riktigt…

Fotbollen har tappat kontrollen över sig själv. Pengarullningen i en del av världens största klubbar vet inga gränser. Man kan argumentera att det är roligt att fotbollskartan ritas om i och med att oljepengar från Ryssland eller mellanöstern ramlar ned i knät på köpsugna tränare i England, Italien eller som nu Frankrike.
Men nyrikedomen inom de klubbar som går från liten eller normal kassa till rena bankvalv med kontanter är en chimär. Vi har redan sett exempel på hur framgångshungrande oligarker och shejker lastat in sedelbuntar i spelartrupper för att ett par år senare tröttna, hitta en annan hobby och lämna klubbar i ruiner bakom sig. Fler lär följa.
Grunden till intresset för att investera många hundra miljoner euro i fotbollsklubbar är en: att vinna. Och helst av allt är det den vansinnigt fula Champions League-pokalen som ska bärgas.
Problemet är ju dock att bara ett lag kan vinna den varje år, och det har visat sig att traditionens makt är stor när det kommer till CL-finaler.

Det Europeiska fotbollsförbundet, Uefa, kommer med start säsongen 2013-14 att införa nya regler om hur klubbarna ska skötas ekonomiskt. Men redan nu har de flesta av Europas stora och nyrika klubbar löst eventuella problem genom att hitta och utnyttja diverse kryphål. I fallet med Zlatan pratas det om att hans lön ska betalas av shejken i Qatar i stället för av klubben.
Det visar på tandlösheten hos fotbollsorganisationen, men också att fotbollen har tappat sin demokratiska bas. Ingen kan längre hävda att de små länderna, eller de små klubbarna, kan jämföra sig med jättarna. Det handlar inte längre om en klubb – en röst. Snarare en miljon euro – en röst.
Det gör att pengarullningen också har inverkan på det lokala planet. Små klubbar som IFK Mariehamn kommer aldrig att ta sig långt inom europafotbollen. I stället får de kämpa sin överlevnad i den hierarkiska värld som fotbollseuropa nu blivit.
Drömmen om att bli bättre, komma längre – den dröm som hela idrottens tanke bygger på – är på väg att dö i samma takt som pengarna strömmar in i Paris, i Manchester City och andra föreningar.

Fotboll är världens vackraste spel, men också världens största underhållningsindustri. Så ska det vara, sport är underhållning och med underhållning kommer pengar. Men pengarna kan också äta upp det som är den fina kärnan i underhållningen.
Och snart är fotbollen där.

Jonas Bladh

jonas.bladh@nyan.ax