DELA
© Nya Åland

Tuffa anklagelser är ok, om man har belägg för dem

Att sitta i lagting och landskapsregering betyder att man i budgetdebatt-tider drabbas av ett synnerligen selektivt minne.
Regeringspartierna glömmer en del av sin tidigare så osande kritik av bristande beredning, handlingsförlamning och suckar över oppositionens barnsligheter.
Och oppositionen glömmer både sans och långsiktighet i sitt uppdrag att skjuta regeringen i sank. Det är kanske nödvändigt att följa det mönstret, men ack vad det blir trist när det går som i lagtinget i tisdags, där ansenlig tid ägnades åt att debattera och attackera och försvara saker som alla medverkande mycket väl visste att antingen inte var sant eller inte gick att bevisa.

Två exempel.
Oppositionen gick till stark kritik mot en påstådd snedvridning av kostnaderna för den under bildning varande Kommunernas socialtjänst. Utgångspunkten var ett räknexempel som alla visste var ett underlag, ett arbetsredskap för det vidare arbetet med reformen. Är man intresserad av detaljerna kan man läsa Runa Tufvessons och Robert Sundströms insändare i dagens Nya Åland.
I stället för att prata framåt och helheter diskuterade oppositionen som bästa kommunpolitikerna vad som skulle bli dyrt för den egna kommunen, men just de siffror som absolut inte går att använda i detta sammanhang, väl medvetna förstås om detta faktum.

Liberalerna har hävdat, gång på gång, att man har mycket att komma med, men inte får vara med och diskutera. I lagtingets plenisal finns alla möjligheter att göra sig hörd och vara konstruktiv. Ta den, kom med förslagen, men sluta med offertjafset.

Det andra exemplet är mera besvärande. Liberalernas partiordförande Katrin Sjögren hävdade från lagtingets talarstol att den som ska få Paf-medel ”ska ha de rätta kontakterna”, och att de lagtingsledamöter som säger att de inte upplevt sådana problem i sina föreningar ”själva sitter vid köttgrytorna”.
Om detta vore sant skulle det vara den största politiska skandalen hittills på Åland. Regeringspartier och ledamöter som medvetet och på ett oriktigt sätt gynnar sina egna intressen i fördelningen av allmänna medel är något som absolut inte kan eller ska tolereras.

Men har det hänt?
Katrin Sjögren försvarar sina påståenden med att man inte ska skjuta budbäraren, och att ”Vi får helt andra signaler om Paf, samhällsservicereformen och annat.”
Sådana ”signaler” är, utan konkretion och precision, inte ens snäppet bättre än vanligt skvaller. Självklart ska man som politiker ta upp alla misstankar om oegentligheter, men om man tar upp det i plenisalens talarstol så ska man ha mer på fötterna än vad som framförts runt ett liberalt kaffebord.

Att Sjögren tog upp kritik mot hanteringen av vissa lagändringar är en annan sak. Där fanns konkretion, tydlighet och möjlighet att svara på anklagelserna. Det hör till alldeles normalt politiskt arbete.

I ett viktigt avseende har Katrin Sjögren rätt. Regeringen har rätt. Till och med Nya Åland har rätt. Det krävs ett transparent och tydligt regelverk för fördelningen av Paf-medel, både för dem som kommer att finnas till landskapsregeringens disposition och dem som administreras i fördelningsrådet. När nu alla sagt det, kanske det också kan bli gjort.

Och slutligen; det vore väl för väl om lagtingets samtliga ledamöter kunde bestämma sig om Ålands penningautomatförening. Antingen är det en laglig verksamhet som landskapet ska syssla med och vars intäkter man ska fördela på bästa möjliga sätt, eller så är det moraliskt förkastligt och lite smutsigt och då ska man sluta med det. Antingen eller.
Om man väljer det förstnämnda (vilket man får förutsätta att alla gör) så bör man sluta prata om offentligt spelberoende som vore det en könssjukdom.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax