Trots ”Je suis Charlie” är pressfriheten under attack
Ett år efter den fruktansvärda attacken mot Charlie Hebdo har situationen för världens journalister bara blivit värre.
I går var det årsdagen av terrorattacken mot satirtidningen Charlie Hebdos kontor i Paris då 12 personer dödades och elva skadades. Terroristernas attack mot Charlie Hebdo utlöste en motreaktion mot våldet av sällan skådat slag. Över hela världens publicerades slagordet ”Je suis Charlie”, också på den här sidan.
Dessvärre har terror och våld riktat mot journalister blivit allt vanligare. Att vara journalist i dagens värld är ett värv som medför risker, stora risker.
Organisationen Reportrar utan gränser, RUG, ger varje år ut en rapporter om hur pressfriheten mår i världen, liksom de rapporterar om våld mot journalister. Det är ingen rolig läsning.
Under förra året dödades 177 journalister (varav RUG kunnat konstatera att våldet var riktat mot dem på grund av deras yrke i 67 fall). Värst var läget i Irak, följt av Syrien. På tredje plats bland dödligaste länderna för journalister att vistas i finns Frankrike som ett resultat av attacken mot Charlie Hebdo.
Märkbart i statistiken är att det under fjolåret inte var i krigszoner flest journalister mördades. Under 2014 föll två tredjedelar av de dödade journalisterna för våld i krigszoner, under fjolåret var statistiken den rakt motsatta, en tredjedel dog i länder där krig råder.
Detta faktum leder oss till den andra rapporten från RUG, om tillståndet för pressfriheten i världen. På den årliga kartan som finns här intill, där länderna färgläggs efter läget för det fria ordet (ju mörkare desto sämre), kan konstateras att antalet ”gråa” länder, länder där pressfriheten betecknas som bra, är försvinnande få.
Att länder så som Kambodja, Kina, Kuba, Nordkorea och Eritrea ligger i botten på listan överraskar förstås inte. De är länder där de styrande mest av allt fruktar spridning av andra åsikter och sanningar än de som de styrande själva vill att folket ska ha. Lika lite överraskar att Finland, Norge, Danmark, Holland och Sverige ligger i topp. Här finns gamla, starka traditioner av yttrande- och pressfrihet sedan århundraden.
Icke desto mindre finns det växande hot mot dessa friheter.
Polariseringen i politiken, både lokalt och globalt, har gjort media till en spelbricka i makthavarnas ständigt pågående kamp om makt. Lokalt har extremister allt mer använt media som en slagpåse för att vinna sympati. Budskap om att media har en egen agenda och inte vågar se sanningen sprids i sociala medier och annorstädes. Journalister som inte håller med extremisterna hotas.
På den större arenan försöker man ofta antingen håna eller tysta media. Donald Trumps valkampanj för att bli presidentkandidat i USA har varit en lång serie av utfall mot journalister som inte gjort något annat än att avkräva honom svar om vad han egentligen tycker. I Putins Ryssland och Erdogans Turkiet har man inskränkt pressfriheten och begränsat möjligheten till spridning av information via internet.
Men det dagens största hot kommer, enligt Reportrar utan gränser, från islamistiska extremister. När grupperingar som IS, Boko Haram och Al Qaida utlyser Jihad mot journalister leder det numer till attacker som den mot Charlie Hebdo.
FN:s generalsekreterare, Ban Ki-moon, sa i en rapport i augusti i fjol att ”Jag är djupt oroad över underlåtenheten att minska frekvensen och omfattningen av våld som journalister möter och den nästan totala straffriheten för sådana brott”. Och i slutet av citatet finns det kanske mest oroande. Väldigt få brott mot journalister får ett juridiskt efterspel, få gärningsmän straffas. Vare sig det gäller mord i gansterländer, eller hot uttalande i mejl på Åland.
Här har politikerna en viktig uppgift, om de verkligen ser brott mot pressfriheten som ett hot mot demokratin, att i alla lägen vara tydliga med att dessa brott inte accepteras, men också i genom den retorik de själva använder.
