DELA
© Nya Åland

Tror ålänningarna själva på Åland som turistmål

Finns det hopp för den åländska turismen? Finns det en framtid för turismen som en bärande näring för Åland? Vad behövs för att turismen ska utvecklas? Vilka satsningar borde landskapet och kommunerna stå för? Är turismen en lönsam bransch för de företag som finns inom den sektorn?
Detta är frågor som vi på Åland ställt länge, utan att egentligen ta så stora kliv framåt.
Jo, konstaterar vi. Vi har ju så fin natur. Och Rockoff. Och så pratar vi om fisketurismen som möjlig säsongsförlängare och startar något projekt för att piffa till stugorna en aning. Det är allt gått och väl, men det räcker naturligtvis inte. Inte om vi vill att Åland ska bli ett stort turistmål. Inte om vi drömmer om Gotland eller, om man ska sikta riktigt högt, den grekiska övärlden.

Det finns en uppenbar och avgörande skillnad mellan Åland och ålänningarna, och till exempel grekerna och den grekiska övärlden.
På Åland vill vi inte göra jobbet. Det vill grekerna.
Och jo, innan morgonkaffet nu hamnar i en helt galen strupe, det finns andra skillnader. Det är varmare vid Medelhavet. Det finns tusenåriga sevärdheter och tusenåriga turism-traditioner. Det har varit billigare att turista i Sydeuropa. I ett europeiskt och globalt perspektiv är Norden och Åland både långt borta, relativt okänt och uppfattas som dyrt. Eller, ja, det är ju dyrt.

Provokationen ligger i detta med viljan. Åland är inte, som många grekiska öar, ett samhälle där man är villig att jobba dygnet runt och vrida hela samhället runt turisternas trivsel och välmående.
I motsats till den just nu rådande bilden av grekerna som slösaktiga, korrumperade och lite lata, är det människor som jobbar stenhårt, alla tider, alla dagar, på alla språk, för att erbjuda turister allt de vill ha. Man bjuder in till sina finaste stränder och badvikar, man ordnar utflykter, man ser till att lokaltrafiken fungerar bäst för turisterna. Till och med i klostren accepteras det närapå som en samhällelig plikt att vara trevlig mot besökarna.

Tänk er ålänningarna erbjuda samma gästvänlighet. Tänk er utflyktsbåtar i hamnarna, beredda att ta ut folk på dagsturer till de mest okända holmarna. Tänk er ålänningar som välkomnar besökare vid sina sommarstugor, som spontant frågar om man behöver hjälp när man ser vilsen ut, som inte vill ta ut sin egen semester mitt i högsäsong och som inte tycker att det blir jobbigt när det blir lite trångt på Torggatan.

Nej, just det. Sådana är vi inte. Kanske det är en skillnad i kultur eller i ekonomiska förutsättningar eller helt enkelt i viljan att anpassa sig till andras behov, men vi gör det inte. Vi tycks heller inte riktigt tro på vår egen produkt, varken på landskapsnivån eller i företagen, för de stora satsningarna uteblir, de som kunde lyfta Åland som turistmål från det halvbra (vad gäller mat, logi och underhållning) till det extraordinära.

Visst finns det undantag, Michael Björklunds Smakby till exempel, men de är för få och för isolerade. Kanske bäst att vi satsar på något annat, där vi får vara truliga och tvära ifred.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax